Livet är en lång serie av andetag

Har du sett ett nyfött barn andas? Har du sett hur det böljar i dess kropp? Magen är som en stor bälg som ger och tar med varje andetag, fyller den lilla kroppen med allt vad den behöver, ut i varje cell, nerv och muskel. En bälg som är förutsättningen för liv. En gåva barnet nyss fått.

Det svenska ordet säger det så bra. Andetag. Kroppens sätt att hålla tag om anden, själen. Utan andningen finns ingen kropp för själen att bo i och agera utifrån. Och vid livets sista utandning släpper kroppen taget om själen, ”Du är fri att gå”, säger den. Jag har sett människor som jobbar med döende öppna fönstret i en sådan stund. De släpper ut själen som får resa vidare, medan kroppen blir till ett intet. Sorgligt. Vackert.

Livet är en lång serie av andetag. Ibland andas vi fort, ibland långsamt. Ibland mycket, ibland lite. När rädsla och stress fyller oss andas vi inte alls. Och det är i de stunderna som vi måste påminna oss om gåvan. Andetaget. Andas långsamt och kroppen hinner med, andas långsamt och hjärnan får vila, andas långsamt och själen börjar tala.

Andetaget är unikt. Du har det inte för alltid. Använd det nu.

Andas in lugn, andas ut oro.

Andas in ljus, andas ut mörker.

Andas in kärlek, andas ut hat.

Andas – för att andas är att leva.

De förlorade barnens land

Jag delar en text jag skrev för några år sedan, för alla barns rätt till kärlek och glädje.

Det finns ett land som inte går att hitta på någon karta eller se på någon bild. Ett land som inte har några gränser eller murar. Inte heller några träd eller torg. Det är ett land som finns i vissa människors hjärtan och det enda som krävs för att immigrera dit är en nyckel. En nyckel av sorg. Jag kallar landet för De förlorade barnens land, för det var så jag kände mig när jag bodde där. Förlorad. Utan kärlek. Fylld av sorg. Men jag valde att flytta. Det finns annat i livet.

I detta land bor de barn som drabbats av sina förfäders tillkortakommanden. Som av en eller annan anledning inte fått den kärlek de var värda. Den respekt de förtjänade. Det värde som borde vara synonymt med varje liv. Dessa barn har aldrig känt detta. Eller så har det tagits ifrån dem. För att vuxna människor gjort dem illa, och då oftast de vuxna som upplevde detsamma när de var barn. Som också var förlorade.

I detta land bor de barn som blivit slagna, kränkta, misshandlade, våldtagna, bortstötta. Och de stannar där med sin sorg. Låter tårarna bilda floder genom landet och i dessa floder badar de varje dag och upplever sina minnen om och om igen för att slutligen drunkna i dem. Landet finns i deras hjärtan. Det är i sina hjärtan de bevarar sina mörka minnen. Minnen så stora att de till slut inte går att behålla i hjärtat, utan det mörka rinner vidare ut i kroppen och sinnet och förpestar allt det berör. Som en vulkan där lavan aldrig vill sluta välla.

Om inte tårarnas floder sinar, om inte lavan slutar välla, om minnena inte kan förlåtas trampar de förlorade barnen i samma fotspår som sina förfäder och de väljer att fortsätta med den tusenåriga karman. Om de förlorade barnen väljer sitt liv i sorg blir minnena deras eviga sanning och det vackra i livet går dem förbi.

Men det behöver inte vara så; allt som behövs är att förlåta. Och att våga välja kärleken framför sorgen, skrattet framför gråt. Det finns så mycket vackert att se, som inte går att se i sorgens floder. Och det är det lilla i det vackra som skapar vår lycka. Våra minnen är bara minnen – barns minnen – inte en sanning som är sagd. Som vi måste leva efter. Det är så lätt att tro att det är våra minnen som gör oss till människor. Men det är fel: det är våra handlingar som gör oss till dem vi är. De vi är ämnade att vara. De vi vill vara.

Jag kastade min nyckel till de förlorade barnens land. Jag kastade den så långt bort att jag aldrig kommer att hitta den igen. Den kommer att hittas av något annat barn som tror att det måste bo i de förlorade barnens land. Det barnet kommer jag att söka upp. Och jag ska ta det barnet i handen och leda det till en strand. I sanden ska jag skriva ordet FÖRLORAD, för att sedan sudda ut det andra R:et och ersätta det med ett V. Och jag ska fråga barnet om det vad det betyder – FÖRLOVAD? Det betyder välsignad. Välsignad av Gud. Och jag ska samla alla barnen i landet och berätta att det är dags att gå till ett annat land. Det är dags för barnen att öppna upp sina hjärtan, låta all sorg rinna ut, låta all kärlek välla in. I de förlovade barnens land.

Alla barn är välsignade.

I surrender

I surrender.

Jag ger mig.

Jag ger mig åt allt som är och inte är, allt som syns och inte syns.

Jag ger mig åt himlen och jorden, solen och månen, det okända och det kända.

Jag släpper taget om mig själv, mitt ego, min prestation och mina krav.

Jag släpper taget om mina ambitioner, mina drömmar och min längtan.

Led mig och jag ska gå. Håll mig och jag ska stanna.

Jag äger ingen visshet, ingen klarhet.

Livet är, döden är och jag är någonstans mittemellan; mellan andetagen och mina nästa steg.

Tillit jag känner. Tålamod jag bär.

Använd mig så som jag ska användas.

Visa mig väven av liv.

Jag ger mig, släpper taget.

I surrender.

Se ditt värde

Livet är en kamp, fick jag höra härom dagen, och visst kan vi uppfatta livet så; som en ständig strid där den ena prövningen avlöser den andra. Att känna sig prövad – motarbetad, ifrågasatt – är väldigt tärande, så även att känna sig förvirrad, ensam eller sjuk.

Många människor i Sverige har idag tillgodosett sina basala behov, dvs. vi har tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och känner oss fysiskt trygga. Det är den mentala röran som knäcker oss, kampen i skallen. Våra dagar är fyllda med tusentals intryck från andra människor och från olika former av information och teknologi. På nätterna bearbetar vi allt detta, för att nästa dag gå in i det igen. Miljontals tankar studsar som pingisbollar mellan våra hjärnväggar och det är få av dem som vi plockar upp och medvetet tittar på; de flesta hamnar i det omedvetna och undermedvetna och fortsätter att påverka oss där. Tankar om att vi är för mycket eller för lite, gör för mycket eller för lite, tankar om att han sa och hon sa, jag skulle ha sagt, skulle ha gjort, jag är dålig, dum och ingen älskar mig.

Att ifrågasätta sig själv och sitt liv kan ses som positivt och ett steg mot personlig utveckling, men att göra det varje dag skapar mentalt kaos. För vad kan vi egentligen påverka? Mycket som sker runtomkring oss är ju inte vårt. Vi kan inte förändra andra människor. Vi kan inte styra vår omgivning eller Världen. Vi kan bara påverka, styra och förändra oss själva. Med en neutral och kärleksfull blick medvetet börja titta på våra egna tankar, våra egna val, våra egna liv och styra allt detta mot mer ljus och kraft.

Jag ger dig en yogaposition; det är den allra vackraste jag vet. Bergets position. Stillheten i den. Styrkan. Värdigheten.

Ställ dig upp och känn att båda fotsulorna möter underlaget. Stå lika mycket på häl som på tå. Sträck dig aktivt uppåt. Dra in ändan och magen lätt. Lyft bröstet uppåt, släpp ner axlarna och dra in hakan mot bröstet så nacken blir rak. Vänd blicken in i tredje ögat (punkten mellan ögonbrynen). Andas sakta in genom näsan och känn hur både mage och bröst fylls med luft ända upp till nyckelbenen. Håll en stund. Andas sakta ut genom näsan och känn hur all luft långsamt lämnar dig igen. Djupandning i Bergets position ger lugn, avslappning, kraft, styrka och mod, motverkar stress och spänningar samt minskar oro och rädsla. Stå så i 3–11 minuter.

Ingen annan har dina svar. Ingen annan kan göra ditt jobb. Gör det med värdighet. Se ditt värde.

Tacksam

Sommarens sista kväll håller jag i yoga på en kommunal gräsmatta i Svedala, en vacker, öppen plats med mjukt gräs och fågelsång. Jag sitter i en cirkel med starka kvinnor och deras ansikten lyses upp av levande ljuslågor när septembermörkret hastigt omringar oss. Vi sjunger ett mantra på språket gurmukhi, ord om ljus och kärlek, för att fylla oss själva med det allra ljusaste och för att fylla Världen. En tanke slår mig när jag stirrar in i lågorna; hade detta skett i Sverige för några hundra år sedan hade vi aldrig fått sitta så. Vår cirkel hade då splittrats och jag hade bränts på bål. Vår disciplin – yoga – hade setts som främmande och farlig, som så många andra discipliner och traditioner sågs och fortfarande ses som i Världens ändar. Tack, Sverige, för att jag idag får leda dessa människor utan annat än nyfikna blickar utifrån. Tack, Sverige, för din tolerans, ditt mod och din välvilja. Tack, Sverige, för dina ängar, dina skogar, dina hav och din oändliga skönhet. Du har mitt hjärta.

Tio saker att ge till dina barn

Jag är mamma till två söner som är 16 och 13 år; två söner som för varje dag som går alltmer blir till män. Den fantastiska spädbarnsdoften har bytts ut mot en hiskelig armhålesvett, jollrandet till ett brölande, legobitarna på golvet blivit till klädesplagg som släppts i stunden. Förbi är den tid då deras händer fick plats i mina. Förbi är den tid då jag fick blåsa på såriga knän. Förbi är den tid då jag låg nära, läste saga och sedan somnade med deras mjuka andetag mot min kind. Jag får fortfarande kramar och nej till fotmassage har de aldrig sagt, men min mammaroll förändras med deras år. Och i all deras utveckling kan jag bara följa med – trots att jag egentligen inte vet hur.

Yogi Bhajan, mästaren inom kundaliniyoga, gav oss föräldrar råd om saker att ge till våra barn. Jag trillade över dessa råd häromdagen och tycker de är väl värda att upprepa. Sista rådet hoppas jag att jag får vänta med i några år (även om det i säg är en lång process)…

10 Things to Give Your Children:

  • Love them.
  • Build their self-esteem.
  • Challenge them.
  • Listen to them.
  • Expect respect.
  • Limit them.
  • Make God a part of their lives. (Med Gud menar YB den universella kraften, the force; som de säger i Star Wars “May the force be with you”).
  • Develop a sense of learning in them.
  • Help them to be community-minded.
  • Let them go.

 

Se genom större ögon

Många böcker är skrivna med ett allvetande seende, dvs. historien berättas av en berättare som vet allt vad personerna i boken gör och tänker. Denne berättare kan förflytta sig bakåt och framåt i tiden, till olika platser och mellan olika personer. Berättaren ser allt, hör allt och vet allt; dennes ögon skådar högt över bokens värld och följer alla ur samma tålmodiga perspektiv. Ett perspektiv som förstår allas egenheter, respekterar allas åsikter och ser det värdefulla i varje stund, varje situation. Inom yogan kallas detta för det universella seendet; ett seende som alltid ser helheten, medan varje människa bara ser en liten del – sin egen.

Jag tror att varje människa är kapabel till att se Världen utifrån detta perspektiv, dvs. att se genom större, mer neutrala ögon. För mig betyder det att jag ”kliver ur” mig själv och skådar mig själv/människorna jag är med/situationen jag befinner mig i lite grann från ovan. Det är som att jag flyger en bit ovanför mig själv och ser ner, och jag inte bara ser med större, mer öppna ögon utan även lyssnar mer fokuserat och medvetet. Andetaget i mig är djupt och stilla, och istället för att direkt säga vad jag tänker, försöka trycka på någon min åsikt, bli arg, ledsen eller besviken, väljer jag att ta in och scanna av det jag ser och hör. Varje gång jag gör det känner jag att jag blir mer tolerant och accepterande och jag får en större förståelse för andras upplevelser och känslor. Jag lyckas inte alltid, men jag har insett att alla människors beteenden och åsikter kommer någonstans ifrån. Vi har alla olika ryggsäckar att bära. Med det allvetande, universella seendet slutar jag döma det, slutar värdera, och ser med nyfikenhet på mig själv och andra. Jag inser att jag inte alltid har rätt och att vi alla är lika viktiga delar av helheten; vit som svart, kvinna som man, ung som gammal.

Jag undrar vad som hade hänt om alla människor hade sett genom större ögon under en dag. Kanske vi hade landat i en dag fylld med kärlek? Jag är villig att försöka. Är du?

I tystnaden behövs inga ord

Jag har provat flera olika yogaformer genom åren, och jag har uppskattat dem alla. Lugnet, stretchandet, bändandet, att känna att min kropp är med mig eller inte med mig, vilket är en lärdom i sig. När jag för elva år sedan provade kundaliniyoga mötte jag något som jag inte mött i andra yogaformer: föreningen mellan aktivitet och vila; att mellan yogaövningarna sitta/ligga/stå alldeles tyst, blunda, känna sitt andetag och bara vara i sig själv. Den föreningen uppskattar jag mer än något annat och använder den ofta i min vardag – varvar rörelse med stillhet, några långa, djupa andetag mellan mina göranden – eftersom det gör hela skillnaden.

Men det handlar inte bara om vila, det handlar än mer om tystnaden som vilan ger. Och att få sitta i den tystnaden, stillheten, med andra är magiskt. Det är i den tystnaden det händer – det som yoga handlar om – att förena i dig det goda med det onda, att våga se HELA dig, älska HELA dig – och våga göra det i tystnad med andra.

När jag sitter framför människor i tystnad ser jag det hända. Deras ögonlock är slutna, axlarna sänkta, andetagen bär långt ner i magen, och jag ser då de små hålen som skapas i golvet bredvid dem. Hålen där stress och spänningar rinner ner. Så sluts hålen och något annat börjar ta form, som trådar, rötter ur fotsulorna, sittbenen, svanskotan; rötter som slingrar iväg ut över golvet, som krokar i varandra än här, än där. Likt vitsippornas unika rotsystem i den grönklädda bokskogen, där varje sippa är en och samma individ.

”Modiga själar”, tänker jag där jag sitter. ”Modiga, vackra själar, tack för att jag får se det hända. Tack för att ni vågar visa era svagheter och era styrkor. Tack för att ni öppnar upp för er sårbarhet. Tack för att ni bjuder in er själva och alla runtomkring”.

Och det är därför jag gör det. Leder yoga. Jag som egentligen älskar ord! I tystnaden behövs inte orden, vi förstår varandra ändå. Utan ord, utan gester och miner. I djup sanning och harmoni. Våra rötter har blivit till ett system, våra andetag till ett enda. Det är så vilsamt, så vackert, och jag vill göra det igen och igen och igen. Tack för att ni låter mig se. Sat Nam

Jag blundar tills jag finns

Ett virrvarr av tankar. Ständigt pågående. Den ena mer oviktig än den andra. Varje tanke som en tunn, nästan genomskinlig tråd trädd av en spindel – hjärnan; skapandes ett mönster som inte gynnar mig. Alla dessa Varför och Tänk om. Påstådda plikter och måsten. Prestationstanken – vem vore jag utan den?

Jag ser det i mig själv, i alla jag möter. Våra tankar som spindeltrådar som virar in oss, fastklibbade och bundna. Som flugor som dansar sin sista dans i nätet. Hellre en dans utan tankar än en dans med.

Jag stänger mina ögon. Tystar tanke efter tanke. Med det långa, djupa andetaget är det möjligt. Vid varje utandning känner jag hur jag lossnar. Trådarna fastnar inte längre. En efter en glider de av min kropp. Ner på marken, ner i jorden. Bort och förbi. Jag sitter, utan tankar, och möter den jag är. I en lugn kropp, ett stilla sinne kan jag se mig själv. Jag viskar ett stilla Hej och ser min längtan – och inte handlar den om prestation.

Jag blundar tills jag finns. Blunda med mig.

Rädd för att misslyckas

Ofta får jag frågan om yoga är svårt? Om yoga är något du måste vara vig för att utöva? Eller kunna sitta still i timmar för att klara av? Nej, blir mitt svar. Enligt yogisk filosofi har vi redan gjort alla yogapositioner som finns som foster i mammas mage; vi är alltså fullärda yogisar när vi kommer ut för att möta Världen. Yoga är inte svårt, särskilt inte den jag undervisar i (kundaliniyoga och medicinsk yoga) som är väldigt tillåtande, inkännande, och där det fungerar att sitta på stol i många övningar. I oss alla kan vi redan yoga. Vi behöver bara påminna sinnet, visa kroppen – och efter några gånger är vi ”på banan” igen.

Att tvivla på sin egen förmåga är väldigt tärande. Ofta har vi lättare för att misstro än tro på oss själva. Ofta är det lättare att inte försöka än att faktiskt göra det. Det är något jag har funderat mycket på den senaste veckan. Jag har alltid velat bli författare – sedan åtta års ålder är det en väldigt levande dröm i mig – och i fem år har en bokidé velat ta plats i mig. En bok vill bli skriven av min hand, min penna, och redan innan jag skrivit första meningen har jag bestämt mig för att det kommer att bli svårt. Svårt. Jobbigt. Nästintill omöjligt. Och istället för att göra ett försök hittar jag en massa distraktionsämnen. Jag distraherar mig själv för att slippa ta tag i boken. Gör flädersaft. Handlar nya kläder till barnen. Skapar en ny hemsida. Gör om i mitt hem. Badar. Pillar mig i naveln. Och hela tiden känner jag det där molnet över mig, som i början var ett lätt slöjmoln men som nu blir gråare och gråare för varje dag. Molnet som säger, mullrar och åskar, att – ”flickebarn, tar du inte itu med det du ska göra kommer jag att bringa det allra största oväder över dig”. Oväder i form av ett aldrig nöjt och aldrig tyst sinne.

Och jag hör molnet, vänder mig upp med ansiktet mot det gråa och säger ursäktande: ”Men jag kan inte. Jag är ingen författare. Jag vet inte hur man gör. Tänk om… tänk om jag misslyckas…” Genom det gråa, mörka och stora ser jag då två ögon som tittar spänt på mig: ”Bestäm dig inte innan för hur det ska gå, för du vet ingenting. Du ska bara göra. Bara skriva. Och skriva det allra vackraste du kan. Ingen begär något mer. Det finns inga misslyckanden. Det finns bara försök. Så försök.”

”Jävla skitmoln”, tänker jag, ” jag ska försöka”.