För inre och yttre lugn

Meditationstips så här på en måndag! Sätt dig i en bekväm position. Slut dina ögon. Håll med din högra hand om din vänstra tumme, din vänstra hand om din högra tumme (tummen är inne i motsatt hand). Andas in genom näsan i fyra sniffar (fyra korta inandningar) och andas ut genom munnen i ett långt andetag. Låt din utandning bli längre och längre för varje gång. Släpp taget om oro och stress, negativa tankar och spänningar. Låt allt du inte vill behålla längre lämna din kropp, lämna ditt sinne med varje utandning. Meditera så tills du känner lugnet, och meditera då en liten stund till…

Liksom vi

Morgonpromenad vid havet. Vinden som kyler min hud, medan solen värmer den. Vågorna som kommer och går. Kommer och går, liksom glädjen och sorgen. Skratten och tårarna. Havet är föränderligt, och ständigt detsamma. Liksom jag och du. Liksom vi.

Liljan blommar

Vår afrikanska lilja blommar. Första sommaren den blommade var 2009. Andreas och jag skulle gifta oss i mina föräldrars trädgård och pappa, som fått sticklingar av en vän, pratade med plantan hela sommaren: Du blommar väl på min dotters bröllop? Och det gjorde den – samma dag som vi gifte oss hade två blåa klockor öppnat upp sig i den trettiogradiga augustivärmen. När mina föräldrar skulle lämna sitt hus på landet fick vi ta över blomman. Den är ju liksom din, tyckte pappa. Och liljan har blommat varje sommar sedan dess. Nu i juli är det fem år sedan pappa dog; fem år sedan jag höll min kind länge, länge mot hans och kände all värme rinna ur honom. Jag tänker på honom varje dag, älskar honom varje dag. I den afrikanska liljan anar jag hans leende.

Meditation

Sommarsolstånd igår. Internationella yogadagen idag. Mediterar i trädgården. När jag sluter mina ögon känner jag hur trött jag är; trött i kroppen, trött i sinnet. Mitt huvud faller fram, axlarna slokar – och jag låter det ske. Det finns ingen perfektion, inget mål. Det finns bara ett jag, ett jag som behöver vila. Jag andas in pionernas vita doft, känner det lätta regnet mot mitt hår, låter koltrastens kvitter landa mjukt i mitt hjärta. Det finns en renhet i luften; den läker och lenar. Och jag tar tacksamt emot 💚 

Vintervindar

När jag skriver detta tittar jag ut genom frostfyllda fönster på buskar som andas is. Vintern är här; vintern som enligt ayurveda är en tid som innehåller mycket VIND (vata). Luften är kall och torr, nederbörden kommer och går, vädret är skiftande, mycket är i rörelse; vi fryser, spänner oss och överraskas av både vädret och våra tankar som är lika flyktiga som snöflingor.

Inte bara årstiden bjuder på vata, utan så gör även vår tid. Vi lever i en turbulent och omvälvande tid, med stort informationsflöde och många intryck. En tid som kommer med snabba förändringar och förhastade beslut. Inget är längre hemligt eller heligt, allt kommer upp till ytan, både i oss själva och i samhället i stort. Människor som hyllas ena stunden fördöms den andra. Gamla institutioner och samhällsordningar står i svaj, allt skakas om; vinden river i oss alla, och emellanåt står vi väldigt nakna. Vem kan vi lita på? Vems historia är den sanna?

När vata kommer och fyller både vår kropp, sinne och omvärld behöver vi balansera upp det med dess motsats – kapha, dvs. JORD. Vi behöver gräva ner våra fotsulor i den isiga jorden och ta kontakt med våra rötter. Vi behöver stanna upp och låta våra sinnen uppleva stillhet. Vi behöver handla med EFTERTANKE. För att bli mera kapha kan vi smörja in oss med olja, dricka varmt vatten, äta varm mat, vara i naturen för att där finna sällskap i de redan rotade. Att ligga på rygg och djupandas (välklädd i snön eller vilandes i sängen), att meditera i stillhet, att utföra saker lugnt och metodiskt är väldigt läkande. Och mer välbehövligt än någonsin innan. Det är när vi är i LUGN och STILLHET som vi ger oss tid att lyssna på oss själva, lyssna på varandra. Det är när vi är i lugn och stillhet som vi ges möjligheten att omvärdera och att säga FÖRLÅT.

Den bästa tiden för det är nu. Julen är snart här, en tid som handlar om kärlek, eftertanke och hopp om nytt liv. Låt oss under dessa veckor andas in det lugnaste lugnet, andas ut all oro och stress och känna tillförsikt åt det som komma skall. Nu jordar vi oss.

I yogan bor lyssnandet

Att komma närmre ditt inre – det är vad yoga handlar om; om du så andas medvetet, rör kroppen, sjunger mantran eller sitter tyst och mediterar. Att stänga dina ögon och vända blicken inåt, bestämma dig för att stänga ute allt annat och se in i dig själv. Se vad som pågår. Höra dina tankar. Lyssna efter orden; de undermedvetna ord du säger till dig själv dygnet runt. Orden som är din mat, dina sanningar.

När du stänger dina ögon och vänder blicken inåt ser du om de orden är sanningar eller skräp. Om de är fyllda med omtanke och kärlek till dig själv eller om de bara ger negativitet och sorg. Är orden skräp kan du hålla dina händer i en skål framför dig, och tänka att du plockar ut och lägger alla dina skräpord i skålen. Sen tar du ett djupt andetag in och blåser bort orden. Blås, blås, blås, om och om igen tills de inte finns i skålen längre, och inte heller i dig. Låt din vind få dem att försvinna, bort till Världens ände där de inte kan nås av någon. Fyll sedan din skål med nya sanningar, ord som du mår bra av, som du växer av, som gör dig till en hel människa. Slutligen, lägg dina händer mot bröstet och låt de nya orden landa i ditt hjärta.

För att kunna förstå någon annan måste du först förstå dig själv. För att kunna älska någon annan måste du först älska dig själv. Förståelse och kärlek finns i ditt inre. Så bli stilla. Slut dina ögon. Andas djupt ner i magen och lyssna. Vad säger du till dig själv?

Åtta av tio

Idag är det exakt åtta år sedan jag höll min första yogaklass i Svedala i egen regi. Salen var full, alla tittade nyfiket på mig och jag var så nervös så jag höll på att kräka. Efteråt kände jag mig euforisk, och där och då bestämde jag mig för att ge detta nya yrke tio år.

Jag hade nyss sagt upp mig från ett jobb jag tyckte mycket om, skulle fortsätta där som timanställd en dag i veckan; resten av tiden skulle vikas åt yogaklasser och skrivande. Alla sa åt mig att jag var så modig, att det var så häftigt att jag vågade satsa. Själv kände jag att jag inte hade något val; det var någon som sparkade mig i ryggen hela tiden och som viskade högre och högre: Just do it. Så jag gjorde det.

Åtta år senare går jag in i en höst med välfyllda yogaklasser. Åtta år senare har jag gett ut tre böcker och är en god bit på väg i skrivandet av ett spännande romanmanus. Åtta år senare känner jag varje dag tacksamhet för alla de lojala kunder som fortfarande väljer att yoga med mig. Åtta år senare sänder jag dagligen ett stort tack till min man som stöttar mig i mina drömmar. För att drömma är lätt – jag är bra på det – att leva drömmarna är svårare. Så många gånger som jag tvivlat, varit ledsen, haft ont i magen för att saker inte gått så fort som jag vill. Och just i en sådan stund, när oduglighetskänslan var extra stark, hörde jag de tre orden: tid, tillit, tålamod. De är mina ledord, mina tre T, och de har gett mig mycket lugn på vägen.

Åtta år har gått, två år är kvar, sedan har jag gjort mina tio år som yogalärare. När den dagen kommer ska jag sätta mig ner och verkligen analysera och utvärdera mina tio år. Vad har de gett? Vad har jag fått? Vad har jag kunnat ge andra? Har jag lyckats med mina ambitioner – att hålla yoga för många och skriva ord som berör? Och om svaret blir Ja på sista frågan lär jag väl fortsätta i tio år till; varför sluta med något som långt, långt in i själen känns så bra? ❤️❤️❤️

En saga skrivs

Jag är inte flitig på min blogg; har inte varit det på ett tag. Jag har fokuserat på att skriva annat, och behöver göra det ett bra tag till. Så gör jag när jag bestämt mig för något – 150 % fokus på den saken, och inget annat. Jag håller på att skriva en saga, en sådan jag älskade som barn, och fortfarande älskar. En saga om gott och ont, ljus och mörker, om kärlek och hat, hjältar och skurkar. En saga som utspelas i gammal tid någonstans i Norden. Det är väldigt roligt. Jag har alltid älskat Robin Hood, Zeb Macahan, Sitting Bull – de är mina hjältar. Jag har alltid älskat Selma Lagerlöf – hon är min hjältinna. Och med dessa hjältar vid min sida skriver jag, och skriver och skriver. Kanske kan det bli något av den sagan, kanske kan den nå andra och fylla dem med sagans budskap – att välja att se och jobba för det goda; ett synsätt som kräver öppna ögon, mod och är väldigt viktigt och avgörande i just vår tid. Kanske blir det inget av sagan, kanske stannar den kvar i min dator i en evighet. Det vet jag inte nu. Det enda jag vet är att jag måste skriva den, sen får vi se vad som händer. Sat Nam.

Tio tankar och en sång

Jag har alltid tänkt mycket. Filosoferat, analyserat, drömt, stött och nött. Tänkt om. Tänkt hur. Tänkt varför. Tankarna har sedan barndomen studsat som pingisbollar mellan hjärnväggarna, gjort mig glad, upprymd, förvirrad och nedstämd.

Enligt yogisk filosofi tänker vi tusen tankar varje gång vi blinkar; de flesta av tankarna hamnar i vårt undermedvetna, några av dem plockar vi upp i vårt medvetna. I övre tonåren, när jag tänkte som mest, bodde jag i min hjärna. Allt jag var, var mina tankar. Vid varje blinkning plockade jag upp minst tio tankar i mitt medvetna, tankar som sänkte min självkänsla, som sade att jag inte dög. För att balansera upp dessa mörka tankar (för någonstans förstod jag att de var mörka) plockade jag också upp en sång. En glad sång som jag sjöng inne i mitt huvud och ju högre jag sjöng desto tystare blev tankarna. Det var en bra strategi, men väldigt, väldigt energikrävande.

När jag mötte kundaliniyoga fick jag tillgång till en annan strategi – att fokusera på ett mantra. Om jag så gjorde asanas (fysiska övningar) eller mediterade kunde jag rikta allt mitt fokus på ett mantra, oftast två ord Sat Nam. Jag bytte ut mina tio tankar och min sång mot två ord. Och det blev så mycket tystare. Om det var enkelt? NEJ. Det krävdes mycket träning, mycket medvetenhet. Dagligen. Och varje dag plockade jag upp min gamla strategi – tio galna pingisbollar – och varje dag påminde jag mig själv Sat Nam Sat Nam.

Det är så vi måste göra. Vi måste byta ut våra gamla destruktiva strategier, sluta låta tankarna leva sitt ping pong-liv, sluta låta dem styra vår tillvaro, sluta tro att de är så jävla viktiga. För de är inte viktiga; de är bara en massa ordbajseri som leder ingenstans.

Jag tänker fortfarande mycket, filosoferar, fantiserar. Det är sådan jag är, så jag fungerar. De tankar som nu får ta plats är de positiva tankarna, och de neutrala. De positiva säger: ”Bara fortsätt, du gör det bra, du är på rätt väg”. Och de neutrala säger: ”Andas. Andas. Andas. Andas”. De negativa har jag trampat sönder.

Om jag fortfarande har en sång? Jodå. Always look on the bright side of life.   

Kropp och själ, kärlek och sorg

Enligt yogisk filosofi består varje varelse av en kropp, ett sinne och en själ. Kroppen är skalet, sinnet är tankarna/förnimmelserna och själen är sanningen/ jaget. Kroppen finns för själens skull; när själen kom till Jorden behövde den någonstans att bo, någonting att agera utifrån – så den valde sig en kropp. Kroppen är själens tempel, som gör att vi kan se, känna och höra varandra. Den är den dödliga delen av oss, precis som sinnet; de är förgängliga. Beroende på hur vi lever, i vilken miljö och med vilket arv lever kroppen olika länge och när den inte orkar längre dör den. Då får själen – den odödliga delen av dig – vandra vidare. Och den kommer att hitta sig en ny kropp, villig att födas in i ett nytt liv, tills själen har gjort det den är på Jorden för att göra, dvs. leva ut sin uppgift, sprida sin gåva; en uppgift och gåva som är unik för varje varelse.

Jag brukar tänka på det när jag är i sorg eller möter människor med sorg. Det är en tröst för mig att någonstans finns den jag älskar fortfarande kvar; hens själ har aldrig lämnat. Det svåra som människa är att se det som tillräckligt. Att nöja sig med det, när hela hjärtat skriker efter att få vara nära och fysiskt känna den som inte lever längre. Om vi i livet vågar älska en annan människa fullt ut kommer vi att känna djup sorg; någon dag skiljs vi åt och tomrummet som uppstår känns oändligt. Med den allra största kärleken kommer den allra djupaste sorgen, och det är svårt att se det när man är mitt i – men egentligen är den sorgen väldigt vacker. Den är den allra största kärleksförklaringen. Och jag antar att det är det som menas med balans – kärlek och sorg går hand i hand.