Härom dagen fylldes jag av en sådan längtan att bara gå ut i naturen och dansa loss. Dansa – såsom kvinnor har gjort i alla tider – fritt, glatt, vilt, utan förutbestämda steg. Bara släppa bojorna av måsten och förpliktelser och dansa barfota i kylan och fukten. Mina måsten kom emellan, dock, och det bidde ingen dans; det bidde en dikt istället, för min längtan behövde komma ut på något sätt. Här är dikten. Och med den skriven har jag lovat mig själv, att snart, snart ska jag gå ut och dansa…
Månskensbeströdda nätter
mjukt där hon spåren sätter
på ängens blomster
bland minnen av får och getter
Går så sakta vill ej natten väcka
kall är daggen hon blygt betäcka
på ängens blomster
vid svarta berg och tysta bäckar
Finner platsen i månens ljus
långt från stadens larm och hus
på ängens blomster
bland säv och gräs ett stillsamt sus
Andas in börjar sedan röra
benen hastigt i formen föra
på ängens blomster
jord och tuvor nu bliva störda
Stegen vilda hon tar och hoppar
saft från lemmarna dristigt droppar
på ängens blomster
bland uppslitna blad och knoppar
Faller ner i den häftiga dansen
andas djupt försöker samla sansen
på ängens blomster
inget kvar till sommarkransen
Reser sig så i sin mörka skrud
tillbaks till stadens brus och ljud
på ängens blomster
minnen kvar efter bojors brud