The Light of > Artiklar av: Ulrika

Månadens ord: SINNENA



Enligt yogiskt tänk består ditt sinne av tre olika delar: det negativa, det positiva och det neutrala. Dessa tre sinnen representerar din tankeprocess och först hamnar dina tankar i det negativa sinnet. Det negativa sinnet kan liknas vid det röda ljuset i en trafiksignal. Det är det som skyddar dig, som ser faror och risker i allt, som avväger och beräknar varje situation för att du ska vara så trygg som möjligt. Detta sinne säger “Stopp! Se upp! Det kan vara farligt!” Det negativa sinnet ger dig möjlighet att sätta tydliga gränser och bättre avgöra vad som är bäst för dig. Vid obalans i detta sinne ser du bara det negativa och farliga i allt. Dina tankar fastnar i det negativa – du blir överbeskyddande mot dig själv – och kommer inte vidare till…
 
… det positiva sinnet som kan liknas vid det gröna ljuset i en trafiksignal. Det är det som ger dig möjlighet att gå bortom det negativa sinnets förmaningar och se det positiva i allt och alla. Detta sinne säger “Gå! Gör det! Kasta dig ut! Det positiva sinnet ger dig möjlighet att våga ta dig an livet med glädje och kraft. Vid obalans i detta sinne är antingen det positiva sinnet helt blockerat (det negativa har tagit över och du är rädd för din egen kraft) eller är så starkt att du inte ser faror i någonting. Du lyssnar på ingen, utan kör på enligt egna regler som bara gynnar dig själv, och kommer inte vidare till…
 
… det neutrala sinnet som kan liknas vid det orange ljuset i en trafiksignal. Det är det som tar dig förbi det negativa och positiva och för dina tankar till en mer neutral plats, det vill säga ditt hjärta. Detta sinne säger “Vänta. Observera. Acceptera. Agera.” Genom att ta ett mentalt kliv tillbaka kan du se och observera alla dina tankar, utan att gå in i själva konflikten som uppstår när alla tankar korsar hit och dit i huvudet. När du sett och observerat väljer du att acceptera dina tankar (även de som är fyllda med skam, skuld och sorg) och sänder dem en massa kärlek. Genom att sända kärlek kan du stanna kvar i det neutrala sinnet – i ditt hjärta – och agera utifrån det. Dina beslut blir då förankrade i kärlek och sanning och din väg i livet tydligare.
 
Vill du ha tips på hur du kan aktivera något av dessa sinnen? Hör av dig.

Månadens ord: SKÖNHET


Har du sett hur vacker en trygg människa är? Har du sett hur vacker en avslappnad människa är? Har du sett hur vacker en tillitsfull människa är?
 
Jag har sett det, och jag ser det varje gång jag gör yoga med andra. Ögonen som sluts, axlarna som sjunker ner, ansiktet som slätas ut. Pannan. Tinningarna. Ögonbrynen. Käkarna. Läpparna. De röda rosorna som blommar på kinderna. Hjärtat som slår lugnt. Andetagen som flödar långsamt. Sinnet som tystnat och kroppen som fyllts med tro på sig själv.
 
Det finns något så sensuellt i en trygg människa. Något så vackert, så öppet, så tillåtande, så naturligt. Ingen storm, inget regn, inga blixtrar kan rubba. Inga tankar, inga känslor, inga ord kan förstöra. Ingen situation, ingen händelse, inget trauma kan förgöra. Den trygga människan bara är, totalt avslappnad i tillit och tro på sig själv.
 
Den skönheten är så vacker. Och jag blir kär varje gång.

Månadens ord: GÅVAN

Vet du om att du bär på en gåva? En gåva som du fick när du föddes och förlorar när du dör. En gåva som är en fantastisk skatt när du är medveten om hur du ska använda den. Ditt andetag.

Under ett dygn tar du ungefär 20 000 andetag och andetaget är av central betydelse för din hälsa. Om du minskar hastigheten på dina andetag ökar ditt välmående. Genom att andas långsammare släpper du stress och spänningar, tar kontroll över tankar och känslor och blir mer medveten om både kropp och sinne. Enligt yogiskt tänk andas du inte bara in syre utan även prana, det vill säga livskraft. När du andas in fylls ditt energisystem med prana och med hjälp av yogans andningstekniker och fysiska övningar kanaliseras prana – livskraften – på ett balanserat sätt.

Andetaget är inte bara livgivande för din kropp och ditt sinne, utan även för din själ. Det är med andetaget som du kan få kontakt med själen – din ande. Andetaget håller tag om anden och ju djupare och lugnare ditt andetag är desto mer kan du känna din ande; du hör vad den viskar, ser vägen den visar och fylls av själens mod, ljus, visdom och kärlek.

Enligt yogiskt tänk föds vi med ett visst antal andetag. När de andetagen är slut dör kroppen och själen vandrar vidare. Om vi stressar oss igenom livet med “andan i halsen” tar livet fort slut.  Så var rädd om ditt andetag. Andas långsamt genom näsan och långt ner i magen; för andetaget är en gåva. 

Månadens ord: PENSIONSFÖRSÄKRING

På sistone har jag funderat en hel del på varför jag gör det – ägnar så många timmar varje vecka åt att göra yoga – och härom morgonen dök ordet upp som fick polletten att trilla ner. Pensionsförsäkring.

Jag vill kunna vakna på morgonen utan att känna mig vingabruten och slö. Jag vill kunna resa mig ur soffan på kvällen utan att göra “gammelljud” (att man stönar till av ansträngning). Jag vill kunna ha ett aktivt sexliv och inte hindras av klimakteriebesvär. Jag vill kunna klättra i träd med mina barnbarn. Jag vill kunna kliva upp på en köksstege utan att vara rädd för att tappa balansen när jag är 70. Jag vill kunna skruva av hårda lock från glasburkar när jag är 80. Jag vill kunna skratta högt och hjärtligt och känna att livet är värt att leva när jag är 90, om jag nu lever så länge. Och den dag jag sluter mina ögon för gott vill jag kunna säga till mig själv att jag verkligen levt så medvetet jag kan, att jag verkligen har älskat och att jag ångrar ingenting.    

Det är därför jag gör det – djupandas så ofta jag kan, sitter i stillhet och känner in, böjer bakåt och framåt, åt vänster och höger – för att jag vill leva ett gott liv även när jag är äldre. Och den försäkringen kostar inga pengar, bara tid och lusten att vara med mig själv. Sat Nam.  

Månadens ord: MEDVETENHET

I 14 år har yoga varit en viktig del av mitt liv. Nästan dagligen har jag suttit i easy pose, djupandats, tittat in i mig själv och njutit, skrattat, gråtit och även suckat av tristess. För stunden på mattan känns inte alltid som guld och gröna skogar, MEN den tar mig någonstans. Yogan hjälper mig att se djupare inåt, öka förståelsen för mig själv, för andra och se min väg framåt.
Det är dock inte enbart stunden på mattan som är yoga för mig, utan yoga finns i allt. Att känna vattenstrålarna mot huden när jag duschar, lyssna lyhört när mina barn talar, klappa min katt och känna hans päls under handen, njuta av maten jag äter, kyssa min man och verkligen bara vara i den kyssen och de läpparna. Mitt liv känns så mycket rikare när jag är närvarande i det jag gör, det jag säger och i den jag är. Min vardag blir så mycket mer spännande när jag upplever allt till fullo. Att kunna lägga foten bakom nacken, stå perfekt i triangeln eller meditera i timmar har aldrig varit mitt mål. Prestation och perfektion har aldrig varit intressant, utan det intressanta är det subtila, det finstilta som bor i mig själv och i min vardag; det som jag missar när jag inte tar mig tid till stillhet och medvetenhet.
Andetag kommer och går, så gör också våra dagar. Liv försvinner, utan att ha levts. Varför inte börja denna sommar med att vara mer medveten i stunden? Nästa gång du duschar – tvåla in dig med omsorg och verkligen känn din hud under dina händer. Nästa gång du äter ett hallon – se, lukta, smaka, upplev de små kärnorna och den söta smaken i munnen. Nästa gång dina läppar möter någon annans – ge dig hän, njut, kyss som om det vore livet – för det är det ju ;).
En vacker sommar ligger framför våra fötter. Låt oss uppleva den, njuta av den, smaka, känna, lyssna, se. Låt oss sprudla i somrig medvetenhet.

Månadens ord: NU

Jag älskar maj månad. Bokträdens knoppar som brister ut i den allra skiraste grönska. Trädgården som fylls av syrendoft och singlande blomblad från äppelträden. Koltrasten som sjunger sin serenad från hustaket medan solen skänker sina sista strålar och önskar mig Godnatt. Mina sex sinnen sköljs över av en mäktig skönhet; ibland så vacker att jag glömmer bort att andas.
Den 1 maj säger jag alltid till mig själv: “Njut nu, Ulrika. Du vet hur snabbt det går. Snart har rapsen blommat färdigt och fåglarna tystnat igen.” Jag lyssnar på mig själv, i en timme eller två, sedan snurrar jag in mig i vardagens petitesser igen. Jag tar itu med det jag tror att jag måste eller tror att jag behöver för att vara lycklig. Tills koltrasten åter kallar på mig med sin melodiska, varierande sång och mitt hjärta smälter.
Maj har ett slut. Så har även en pandemi. Den ena månaden går över i den andra. Tiden glider in i något nytt. Om imorgon blir vackrare än idag vet vi inte. Om imorgon blir enklare, gladare eller mer normal. Det som väntar vilar runt hörnet och det enda vi har är NU. Det enda vi vet är NU. Så stanna upp och njut av allt det som får ditt hjärta att smälta. Gör ditt NU till det allra, allra vackraste.

Månadens ord: MÖTEN

Många bokar sig för individuell yoga för att de vill få till en egen yogarutin hemma eller för att unna sig en lugn, skön stund – och vi möts i fina samtal, mjuka andetag, härlig yoga och skratt. Andra bokar sig för att de behöver hjälp med tunga känslor, tunga tankar – och vi möts i djupa samtal, läkande andetag, skön yoga och tårar. Vid varje möte märker jag att jag ständigt möter mig själv – ser mig själv – särskilt i de människor som kommer med sin sorg eller med ett självförakt för kroppen. Även i de människor som inte hittar sitt värde, som tagit andras ”sanningar” som sina egna och blint följt dem. Om och om igen påminns jag om hur jag tidigare känt mig (och fortfarande någon gång känner) och vid varje tillfälle tänker jag: Har jag gått igenom mina sorger, mina trauman, för att bättre kunna förstå dig nu? Och tänk om jag vetat då – när jag ville bli så smal så att ingen skulle kunna se mig eller när tårarna efter farmors död och pappas död aldrig ville sluta rinna – att mina värsta upplevelser skulle kunna hjälpa andra?
För det är när vi delar våra bördor som de väger mindre. Det är när vi delar våra känslor, våra tankar som de blir mindre svåra och mindre konstiga. En sorg gör mindre ont när du vet att andra också sörjer. Ett missbruk blir mer hanterbart när du vet att andra gått igenom detsamma. En förvirrad tillvaro blir mer förståelig när du berättar om den för någon som aktivt lyssnar och hjälper dig finna dina svar.
Idag är jag väldigt tacksam för mina sorger, mitt matmissbruk, mitt förminskande av mig själv; de erfarenheterna har gjort mig till en mer ödmjuk, inkännande och lyssnande person. Och jag är väldigt tacksam för alla möten med människor, om de så innehåller skratt eller tårar, för allting är lika vackert och allt har rätten att finnas.
Om du är intresserad av en individuell yogastund med mig hittar du tider på Bokadirektoch är det så att de inte passar får du gärna höra av dig, så hittar vi en passande tid.

Månadens ord: LÄROMÄSTAREN

Jag har alltid vetat vad jag kan och vad jag vill förverkliga – men i den tid vi nu lever i känns det som att jag inte vet någonting. Mina frågor är ständigt fler än svaren och som pingisbollar studsar de runt i mitt huvud. När blir allting normalt igen? För det blir det väl? Men vad är normalt? Och vill jag ha tillbaka det normala? Vad vill jag egentligen? Vad ska jag? Vem är jag? Studs, studs, snabbare och snabbare, tills jag är så fylld av frågor att jag inte kan se klart på någonting. Och jag hatar det, hatar att inte ha svar. Hatar att inte ha kontroll. För jag vill veta och jag vill styra.
Med en begynnande huvudvärk söker jag mig ut i trädgården. Trött i både kropp och sinne sätter jag mig ner vid en buske och genast kommer han fram. Han stryker sig mot mig, om och om igen, och jag lägger min hand på hans mjuka, randiga huvud. ”Jag är så trött, Leo”, säger jag. ”Kan inte bara allt detta ta slut? Jag klarar inte av att inte veta.” ”Stackars lilla matte”, säger han med ironi i rösten. ”Stackars dig som tänker så mycket. Som måste ha svar på allt. Varför tar du dig själv på så stort allvar? Du är faktiskt inte så märkvärdig som du tror och livet är faktiskt bara livet. Lek, för tusan! Ha lite kul!”
Ett visset löv från trollhasseln ligger vid hans tass och han börjar leka med det och får med mig i leken. Vi kastar det till varandra några gånger och när han ser mig le lägger han sig på rygg. “Så, det var bättre. Nu vilar vi en stund. Lägg dig som mig.” Så lyfter han upp ena bakbenet, ledigt och avslappnat, och blickar upp i himlen. Och jag gör som han, lägger mig på rygg i det kalla gräset med ena benet upp i vädret. Vi tittar upp på den blåa himlen med sina små tussmoln som svävar fram. “Det här är allt vi behöver”, säger han. “Något mjukt att ligga på, något vackert att blicka in i och en vän som ligger intill. Livet är nu komplett. Du är komplett.”
“Tack, min älskade vän”, viskar jag. “Nu kan jag andas igen.”

Månadens ord: TÅLAMOD

Jag har alltid velat vara modig. Modig som Robin Hood. som tog från de rika och gav åt de fattiga. Modig som Peter Pan, som slogs mot piraterna. Modig som Zeb Macahan, som skyddade indianerna. Mod har för mig alltid varit ett ledord – men i denna tid verkar det inte vara det rätta. I denna tid då jag inte längre slåss mot pirater, utan mot ett osynligt virus. I denna tid då jag inte längre kan skydda de jag bryr mig om, för jag får inte vara nära och helst inte träffa alls. Mitt otåliga jag fylls ständigt utav frågor. När får jag krama min 80-åriga mamma igen? När får jag dansa bland många människor? I maj? Augusti? Till jul? Inte alls? Och jag känner frustrationen växa.

“Ulrika”, säger mitt inre till mitt frustrerade jag, “i denna tid behöver du en annan sorts mod. Modet att tåla dig. Modet att stå ut. Just nu hjälper varken Robin Hoods båge eller Peter Pans magi; inte ens Zeb Macahans skinnbyxor. Se istället på träden i skogen. Stadigt förankrade står träden med rötterna i jorden och sträcker sig upp mot det ljus som finns. Tålmodigt andas de och tar sig igenom vad som än kommer – värmen på sommaren, regnet på hösten, kylan på vintern. Tålmodigt väntar de och vet att även denna vår kommer deras knoppar spricka och de allra skiraste blad vecklas ut. Tro mig när jag säger att det kommer en tid för kramar och en tid för dans. Men den tiden är inte nu. Du behöver tåla dig lite till. Stå ut lite till. Du behöver andas och vänta. Likt träden.”

Jag lyssnar och jag nickar. Jag kan tåla mig. Jag kan vänta.

Andas är att leva

Har du sett ett nyfött barn andas? Har du sett hur det böljar i dess kropp? Magen är som en stor bälg som ger och tar med varje andetag, fyller den lilla kroppen med allt vad den behöver, ut i varje cell, nerv och muskel. En bälg som är förutsättningen för liv. En gåva barnet nyss fått.

Det svenska ordet säger det så bra. Andetag. Kroppens sätt att hålla tag om anden, själen. Utan andningen finns ingen kropp för själen att bo i och agera utifrån. Och vid livets sista utandning släpper kroppen taget om själen, ”Du är fri att gå”, säger den. Jag har sett människor som jobbar med döende öppna fönstret i en sådan stund. De släpper ut själen som får resa vidare, medan kroppen blir till ett intet. Sorgligt. Vackert.

Livet är en lång serie av andetag. Ibland andas vi fort, ibland långsamt. Ibland mycket, ibland lite. När rädsla och stress fyller oss andas vi inte alls. Och det är i de stunderna som vi måste påminna oss om gåvan. Andetaget. Andas långsamt och kroppen hinner med, andas långsamt och hjärnan får vila, andas långsamt och själen börjar tala.

Andetaget är unikt. Du har det inte för alltid. Använd det nu.

Andas in lugn, andas ut oro. Andas in ljus, andas ut mörker. Andas in kärlek, andas ut hat.

Andas – för att andas är att leva.