The Light of > Artiklar av: Ulrika

Månadens ord: TÅLAMOD

Jag har alltid velat vara modig. Modig som Robin Hood. som tog från de rika och gav åt de fattiga. Modig som Peter Pan, som slogs mot piraterna. Modig som Zeb Macahan, som skyddade indianerna. Mod har för mig alltid varit ett ledord – men i denna tid verkar det inte vara det rätta. I denna tid då jag inte längre slåss mot pirater, utan mot ett osynligt virus. I denna tid då jag inte längre kan skydda de jag bryr mig om, för jag får inte vara nära och helst inte träffa alls. Mitt otåliga jag fylls ständigt utav frågor. När får jag krama min 80-åriga mamma igen? När får jag dansa bland många människor? I maj? Augusti? Till jul? Inte alls? Och jag känner frustrationen växa.

“Ulrika”, säger mitt inre till mitt frustrerade jag, “i denna tid behöver du en annan sorts mod. Modet att tåla dig. Modet att stå ut. Just nu hjälper varken Robin Hoods båge eller Peter Pans magi; inte ens Zeb Macahans skinnbyxor. Se istället på träden i skogen. Stadigt förankrade står träden med rötterna i jorden och sträcker sig upp mot det ljus som finns. Tålmodigt andas de och tar sig igenom vad som än kommer – värmen på sommaren, regnet på hösten, kylan på vintern. Tålmodigt väntar de och vet att även denna vår kommer deras knoppar spricka och de allra skiraste blad vecklas ut. Tro mig när jag säger att det kommer en tid för kramar och en tid för dans. Men den tiden är inte nu. Du behöver tåla dig lite till. Stå ut lite till. Du behöver andas och vänta. Likt träden.”

Jag lyssnar och jag nickar. Jag kan tåla mig. Jag kan vänta.

Andas är att leva

Har du sett ett nyfött barn andas? Har du sett hur det böljar i dess kropp? Magen är som en stor bälg som ger och tar med varje andetag, fyller den lilla kroppen med allt vad den behöver, ut i varje cell, nerv och muskel. En bälg som är förutsättningen för liv. En gåva barnet nyss fått.

Det svenska ordet säger det så bra. Andetag. Kroppens sätt att hålla tag om anden, själen. Utan andningen finns ingen kropp för själen att bo i och agera utifrån. Och vid livets sista utandning släpper kroppen taget om själen, ”Du är fri att gå”, säger den. Jag har sett människor som jobbar med döende öppna fönstret i en sådan stund. De släpper ut själen som får resa vidare, medan kroppen blir till ett intet. Sorgligt. Vackert.

Livet är en lång serie av andetag. Ibland andas vi fort, ibland långsamt. Ibland mycket, ibland lite. När rädsla och stress fyller oss andas vi inte alls. Och det är i de stunderna som vi måste påminna oss om gåvan. Andetaget. Andas långsamt och kroppen hinner med, andas långsamt och hjärnan får vila, andas långsamt och själen börjar tala.

Andetaget är unikt. Du har det inte för alltid. Använd det nu.

Andas in lugn, andas ut oro. Andas in ljus, andas ut mörker. Andas in kärlek, andas ut hat.

Andas – för att andas är att leva.

Show up

Undvik. Håll avstånd. Håll dig undan. Var själv. = Bli osäker. Var rädd. Känn dig ensam. Känn dig sjuk.  

Människor som går så långt bort från mig som möjligt. Som ger mig en skrämd blick när jag ler; som har rödsprängda ögon och inget hopp. Sedan några månader tillbaka är vi rädda för våra medmänniskor.

I mitt bakhuvud dyker orden upp, som jag en gång hörde av en yogalärare: If you are in a relationship, you have to show up. Det vill säga, om du har valt att leva i en relation måste du ständigt visa dig; i relationen till din partner, dina barn, föräldrar, syskon, vänner, arbetskamrater och – framförallt – i relationen till dig själv.

Nu är tiden att visa dig. Show up! Ge av din tid och din kärlek. Djupandas och meditera för att vårda dig själv. Le mot dem du möter, ring eller skriv till dina kära, var fysisk med dem du kan vara fysisk med. Få igång feel good-hormonerna genom skratt och beröring. För vi behöver dem mer än någonsin.

Mörkret är här, kylan kommer, de sista bladen lämnar träden. Låt oss klara av mörkret genom att finnas där för varandra. Låt oss visa vår omtanke och vår kärlek. Show up.

Allt är som det ska vara

Jag håller på att skriva en saga och i den finns det med en falk; en väldigt klok falk som kommer till mina hjältar och berättar att allt är som det ska vara, än hur mycket elände hjältarna går igenom. ”Det finns en mening”, säger falken, ”även om ni inte kan se den eller förstå den. Ta er igenom och tro på att allt är som det ska vara.”

För var vi än är och vem vi än är, är livet ständigt som det ska vara. Vi möts av medgång och motgång och långt ifrån allting styrs av oss själva. Det är många faktorer som påverkar våra liv och väldigt lite vi själva kan styra. Detta märker vi tydligt i denna Corona-tid, och det är svårt att inte dras med eller ätas upp av alla motsägelser och mörker.

Det enda vi kan påverka och styra över är vårt eget tänkesätt och agerande. Att tänka så neutralt som möjligt, dvs. inte tänka negativt eller dömande, utan mer kärleksfullt gällande allt och alla, hjälper. Med ett neutralt tänkande släpper du ditt ego och tänker och agerar utifrån allas bästa och då blir både ditt liv och andras mer hanterbart.

Det låter enkelt, men det är ett evigt medvetet tänkande, ett evigt neutralt agerande, och något jag tränar mig mycket på. Gång på gång misslyckas jag, och det finns en mening med det också. Då börjar jag om på nytt. Andas in långsamt, andas ut långsamt, med falkens ord ringande i öronen – Allt är som det ska vara.

För inre och yttre lugn

Meditationstips så här på en måndag! Sätt dig i en bekväm position. Slut dina ögon. Håll med din högra hand om din vänstra tumme, din vänstra hand om din högra tumme (tummen är inne i motsatt hand). Andas in genom näsan i fyra sniffar (fyra korta inandningar) och andas ut genom munnen i ett långt andetag. Låt din utandning bli längre och längre för varje gång. Släpp taget om oro och stress, negativa tankar och spänningar. Låt allt du inte vill behålla längre lämna din kropp, lämna ditt sinne med varje utandning. Meditera så tills du känner lugnet, och meditera då en liten stund till…

Liksom vi

Morgonpromenad vid havet. Vinden som kyler min hud, medan solen värmer den. Vågorna som kommer och går. Kommer och går, liksom glädjen och sorgen. Skratten och tårarna. Havet är föränderligt, och ständigt detsamma. Liksom jag och du. Liksom vi.

Liljan blommar

Vår afrikanska lilja blommar. Första sommaren den blommade var 2009. Andreas och jag skulle gifta oss i mina föräldrars trädgård och pappa, som fått sticklingar av en vän, pratade med plantan hela sommaren: Du blommar väl på min dotters bröllop? Och det gjorde den – samma dag som vi gifte oss hade två blåa klockor öppnat upp sig i den trettiogradiga augustivärmen. När mina föräldrar skulle lämna sitt hus på landet fick vi ta över blomman. Den är ju liksom din, tyckte pappa. Och liljan har blommat varje sommar sedan dess. Nu i juli är det fem år sedan pappa dog; fem år sedan jag höll min kind länge, länge mot hans och kände all värme rinna ur honom. Jag tänker på honom varje dag, älskar honom varje dag. I den afrikanska liljan anar jag hans leende.

Meditation

Sommarsolstånd igår. Internationella yogadagen idag. Mediterar i trädgården. När jag sluter mina ögon känner jag hur trött jag är; trött i kroppen, trött i sinnet. Mitt huvud faller fram, axlarna slokar – och jag låter det ske. Det finns ingen perfektion, inget mål. Det finns bara ett jag, ett jag som behöver vila. Jag andas in pionernas vita doft, känner det lätta regnet mot mitt hår, låter koltrastens kvitter landa mjukt i mitt hjärta. Det finns en renhet i luften; den läker och lenar. Och jag tar tacksamt emot ? 

Vintervindar

När jag skriver detta tittar jag ut genom frostfyllda fönster på buskar som andas is. Vintern är här; vintern som enligt ayurveda är en tid som innehåller mycket VIND (vata). Luften är kall och torr, nederbörden kommer och går, vädret är skiftande, mycket är i rörelse; vi fryser, spänner oss och överraskas av både vädret och våra tankar som är lika flyktiga som snöflingor.

Inte bara årstiden bjuder på vata, utan så gör även vår tid. Vi lever i en turbulent och omvälvande tid, med stort informationsflöde och många intryck. En tid som kommer med snabba förändringar och förhastade beslut. Inget är längre hemligt eller heligt, allt kommer upp till ytan, både i oss själva och i samhället i stort. Människor som hyllas ena stunden fördöms den andra. Gamla institutioner och samhällsordningar står i svaj, allt skakas om; vinden river i oss alla, och emellanåt står vi väldigt nakna. Vem kan vi lita på? Vems historia är den sanna?

När vata kommer och fyller både vår kropp, sinne och omvärld behöver vi balansera upp det med dess motsats – kapha, dvs. JORD. Vi behöver gräva ner våra fotsulor i den isiga jorden och ta kontakt med våra rötter. Vi behöver stanna upp och låta våra sinnen uppleva stillhet. Vi behöver handla med EFTERTANKE. För att bli mera kapha kan vi smörja in oss med olja, dricka varmt vatten, äta varm mat, vara i naturen för att där finna sällskap i de redan rotade. Att ligga på rygg och djupandas (välklädd i snön eller vilandes i sängen), att meditera i stillhet, att utföra saker lugnt och metodiskt är väldigt läkande. Och mer välbehövligt än någonsin innan. Det är när vi är i LUGN och STILLHET som vi ger oss tid att lyssna på oss själva, lyssna på varandra. Det är när vi är i lugn och stillhet som vi ges möjligheten att omvärdera och att säga FÖRLÅT.

Den bästa tiden för det är nu. Julen är snart här, en tid som handlar om kärlek, eftertanke och hopp om nytt liv. Låt oss under dessa veckor andas in det lugnaste lugnet, andas ut all oro och stress och känna tillförsikt åt det som komma skall. Nu jordar vi oss.

I yogan bor lyssnandet

Att komma närmre ditt inre – det är vad yoga handlar om; om du så andas medvetet, rör kroppen, sjunger mantran eller sitter tyst och mediterar. Att stänga dina ögon och vända blicken inåt, bestämma dig för att stänga ute allt annat och se in i dig själv. Se vad som pågår. Höra dina tankar. Lyssna efter orden; de undermedvetna ord du säger till dig själv dygnet runt. Orden som är din mat, dina sanningar.

När du stänger dina ögon och vänder blicken inåt ser du om de orden är sanningar eller skräp. Om de är fyllda med omtanke och kärlek till dig själv eller om de bara ger negativitet och sorg. Är orden skräp kan du hålla dina händer i en skål framför dig, och tänka att du plockar ut och lägger alla dina skräpord i skålen. Sen tar du ett djupt andetag in och blåser bort orden. Blås, blås, blås, om och om igen tills de inte finns i skålen längre, och inte heller i dig. Låt din vind få dem att försvinna, bort till Världens ände där de inte kan nås av någon. Fyll sedan din skål med nya sanningar, ord som du mår bra av, som du växer av, som gör dig till en hel människa. Slutligen, lägg dina händer mot bröstet och låt de nya orden landa i ditt hjärta.

För att kunna förstå någon annan måste du först förstå dig själv. För att kunna älska någon annan måste du först älska dig själv. Förståelse och kärlek finns i ditt inre. Så bli stilla. Slut dina ögon. Andas djupt ner i magen och lyssna. Vad säger du till dig själv?