Det står vid vägkanten och hälsar när jag kör mot Aggarpsvallen och sönernas fotbollsträning. Det står där i grönt och klätt i vita blommor. Det talar till mig och berättar om en svunnen tid. Om ljumma sommarkvällar då jag följde med pappa till hans jobb. Kvällar då han tog hand om böndernas spannmål och jag satt en bit bort, uppkrupen i mitt äppelträd, och tryggt hållen i dess famn mumsade jag på ett äpple eller två.
Pappa arbetade för Lantmännen och under somrarna hade de bråda tider. Juli och augusti körde bönderna i karavan till Lantmännens silo vid Ågatan i Svedala för att få vägt sin spannmål och få det torkat i siloerna. Bönder från Aggarp, Västra Kärrstorp, Börringe, Holmeja och Eksholmen fyllde sina vagnar med raps, råg, korn, havre och vete och körde oftast mer än en vända mellan gård och silo. Det var mycket liv och rörelse, traktorer som brummade, vagnar som tippades, lastmaskiner som samlade allt i högar och män som hojtade. Således ingen plats för en liten flicka.
På kvällen var vågen stängd och det spannmål som inte hunnit lastas in i siloerna måste nu in för att klara sig från fukt och mögel. De enda fordon som var i rörelse var lastmaskinerna, och det gjorde att jag vågade lämna trädets trygga famn och närma mig det än mer spännande. Visst var det härligt att sitta i äppelträdet, men vad är ett träd på några meter jämfört med en hög vete som rör vid himlen? Så jag tog sats, hoppade ner från mitt träd, sprang i galopp mot högen, jobbade mig upp till dess topp och åkte rutschkana ner till marken. När jag väl var nere tog jag mig upp igen och åkte, åkte, åkte tills jag hade vetekorn och damm över hela kroppen och röda rosor på kinderna.
Den plats som var så full av liv ligger nu öde. De siloerna som stod så stolta revs för flera år sedan. Med tiden blev lantbruken större och bönderna byggde egna silon hemmavid eller körde sin spannmål till större städer. Kvar på platsen finns endast mitt äppelträd.
Platser förändras – och vi med dem.