I förmiddags hade jag yoga med några tjejer kopplade till Smärtrehab i Lund. När jag satt framför dem funderade jag på det här med att ha ont och vad smärta gör med kroppen och sinnet.
Om vi ständigt har ont skapar det stor anspänning. Vi är hela tiden PÅ, ständigt beredda på att fly eller fäkta. Det finns ingen avslappning, inget flöde i våra kroppar, inte heller någon njutning eller glädje i livet. Det är som när vi går in i en djup sorg. Allt fokus, alla tankar och känslor kretsar kring sorgen, alla bilder vi har i våra huvuden. Vi minns och minns igen, känner och känner igen det smärtfyllda som har hänt. Det finns inget djupt andetag i en smärtfylld eller sörjande kropp. Det enda som finns är det tunga, det mörka, det svarta och onda. Att be en sådan människa gå in i djupa andetag är egentligen att be om för mycket, för minsta lilla ansträngning är för stor. Men när vi väl landat i det andetaget, när vi andas genom näsan och långt ner i magen, kan vi börja slappna av och låta kroppen läka och sinnet få ro. Att leva med smärta och/eller med sorg är svårt; det tar upp hela ens jag. Det djupa andetaget tar oss förbi den smärtan, den sorgen, om så bara för en stund.
Vi andas långsamt in. Andas långsamt ut. Andas. Andas. Andas 