Jag är trött på det sätt vi ser på våra kroppar. Jag är trött på att tidningarna månaden efter de feta julrecepten skriver om hur vi ska tappa fem kilo på en vecka. Jag är trött på att mina vänner anser sig vara fula och har svårt för att visa sig nakna inför andra. Jag är trött på att fyraåriga flickor tar sig om magen och säger att de är för tjocka. Jag är trött på att kvinnor och män i allt stigande grad tar sina liv för att de inte kan stilla sina tankar och sin ångest kring träning och mat. Jag är trött på att åldrande kvinnor som fött flera vackra, välskapta barn ser negativt på sina kroppar. Och jag är trött på att ha det här runt mig varje timme, minut och sekund.
När hamnade vi i detta – att kroppen får ta så mycket plats? Hur gick det till? Och varför går vi med på att bollas från den ena dieten till den andra, med den enda effekten att vi går upp i vikt och känner oss än mer misslyckade? Enfaldiga äro vi människor. Enfaldiga som låter samhället, det vill säga vi, sätta normen för hur vi alla ska känna oss lyckliga och lyckade. Och vi följer normen som hunden följer sin ägare; normen som gäller för detta årtionde eller århundrade, och vi glömmer att det inte alltid sett likadant ut.
I vårt samhälle har det alltid funnits en rådande trend. På 1700-talet, t.ex. var du lyckad om du var blek och tjock, vilket visade på att du hade råd med mat och du tillbringade dina dagar inomhus. I vårt årtionde och i flera årtionden tillbaka (och kanske framåt) är vi lyckade om vi är solbrända och smala, vilket visar på att du har mycket fri tid och att du är ståndaktig och hälsomedveten. Har vi då glömt att alla inte har samma förutsättningar? Har vi glömt att vissa människor kommer vara bleka än hur mycket de solar? Har vi glömt att vissa människor aldrig kan väga 55 kilo, för då hade det inte funnits något kvar av dem? Och har vi glömt att storleken inte är viktig?
Det som är viktigt och välbehövligt i just vår tid är medmänsklighet, självrespekt och kärlek. Och det sitter inte i tjockleken på våra lår, fettet på våra magar eller i våra rynkiga ansikten. Det sitter i hjärtat, och våra hjärtan bryr sig inte om hur vi ser ut. Det enda hjärtat bryr sig om är vänliga ord, goda handlingar och en hjälpande hand. Det är så vi kan bli lyckliga. Lyckade är vi redan.
Varje barn föds som ett original. Om vi vill fortsätta låta dem vara original måste vi låta dem hitta sin egen norm – annars dör de alla som dåliga kopior.
Idag släpper jag vårt samhälles norm. Jag släpper normen och väljer att se ut precis hur jag vill denna dagen och alla dagar framöver. Jag släpper normen och lägger istället mitt fokus på medmänsklighet, respekt och kärlek. Jag släpper normen och känner mig fri – och låter dig göra detsamma. Sat Nam