Ensamhet, är det för mycket begärt? I dessa dagar då barnen har jullov, släkter träffas och mina ensamma stunder är få känner jag att jag blir lätt mentalt knäpp. Missförstå mig inte – jag älskar min familj – men jag älskar också ensamhet; att bara vara jag, med mig själv, i mina egna andetag.
Inom hemmets fyra väggar blir det lätt trångt. Det finns alltid något att göra, någon att hjälpa, någons mobil som ringer, teve som står på, musikanläggning som skrålar. Det är varken ensamt eller tyst, och jag blir smått galen. Jag känner hur mina andetag blir kortare, hjärtslagen snabbare, tankarna flyktigare. Det börjar krypa i min kropp, irritationen knackar på min axel och stressen är mer på än av. Mina ord utåt blir färre, men orden inåt blir desto fler. ”Jag måste ut nu! Ge mig luft, jag måste andas! Ge mig vingar, jag måste fly!”
Och jag flyr, öppnar dörren och går ut. Lämnar tvätt, matlagning, nyårsplanering, trånande make, konfliktsugna söner och jamande katt bakom mig. Jag börjar gå med raska steg och når efter en stund en snöklädd skogsstig. Ormvråken flyger över grantoppen, ekorren skuttar en bit bort, en tupp gal och en annan svarar. Luften är kall, den biter tag i mina kinder och jag känner hur allt i mig saktas ner. Mina steg. Mina andetag. Mina hjärtslag. Jag stannar till vid en björk och ser frostens konstverk på dess grenar. Så vackert, så fulländat.
Livet med andra är fantastiskt, men det är i min ensamhet jag bygger upp min styrka, kraft och energi. Jag är beroende av ensamhet och tystnad för att orka med min vardag; inte för att min vardag är tuffare än någon annans, utan för att det är ett måste för min överlevnad. Ta bort min ensamhet och jag ger dig en halv mänska. Ge mig ensamhet och jag ger dig en hel.