Många böcker är skrivna med ett allvetande seende, dvs. historien berättas av en berättare som vet allt vad personerna i boken gör och tänker. Denne berättare kan förflytta sig bakåt och framåt i tiden, till olika platser och mellan olika personer. Berättaren ser allt, hör allt och vet allt; dennes ögon skådar högt över bokens värld och följer alla ur samma tålmodiga perspektiv. Ett perspektiv som förstår allas egenheter, respekterar allas åsikter och ser det värdefulla i varje stund, varje situation. Inom yogan kallas detta för det universella seendet; ett seende som alltid ser helheten, medan varje människa bara ser en liten del – sin egen.
Jag tror att varje människa är kapabel till att se Världen utifrån detta perspektiv, dvs. att se genom större, mer neutrala ögon. För mig betyder det att jag ”kliver ur” mig själv och skådar mig själv/människorna jag är med/situationen jag befinner mig i lite grann från ovan. Det är som att jag flyger en bit ovanför mig själv och ser ner, och jag inte bara ser med större, mer öppna ögon utan även lyssnar mer fokuserat och medvetet. Andetaget i mig är djupt och stilla, och istället för att direkt säga vad jag tänker, försöka trycka på någon min åsikt, bli arg, ledsen eller besviken, väljer jag att ta in och scanna av det jag ser och hör. Varje gång jag gör det känner jag att jag blir mer tolerant och accepterande och jag får en större förståelse för andras upplevelser och känslor. Jag lyckas inte alltid, men jag har insett att alla människors beteenden och åsikter kommer någonstans ifrån. Vi har alla olika ryggsäckar att bära. Med det allvetande, universella seendet slutar jag döma det, slutar värdera, och ser med nyfikenhet på mig själv och andra. Jag inser att jag inte alltid har rätt och att vi alla är lika viktiga delar av helheten; vit som svart, kvinna som man, ung som gammal.
Jag undrar vad som hade hänt om alla människor hade sett genom större ögon under en dag. Kanske vi hade landat i en dag fylld med kärlek? Jag är villig att försöka. Är du?