I tystnaden behövs inga ord

Jag har provat flera olika yogaformer genom åren, och jag har uppskattat dem alla. Lugnet, stretchandet, bändandet, att känna att min kropp är med mig eller inte med mig, vilket är en lärdom i sig. När jag för elva år sedan provade kundaliniyoga mötte jag något som jag inte mött i andra yogaformer: föreningen mellan aktivitet och vila; att mellan yogaövningarna sitta/ligga/stå alldeles tyst, blunda, känna sitt andetag och bara vara i sig själv. Den föreningen uppskattar jag mer än något annat och använder den ofta i min vardag – varvar rörelse med stillhet, några långa, djupa andetag mellan mina göranden – eftersom det gör hela skillnaden.

Men det handlar inte bara om vila, det handlar än mer om tystnaden som vilan ger. Och att få sitta i den tystnaden, stillheten, med andra är magiskt. Det är i den tystnaden det händer – det som yoga handlar om – att förena i dig det goda med det onda, att våga se HELA dig, älska HELA dig – och våga göra det i tystnad med andra.

När jag sitter framför människor i tystnad ser jag det hända. Deras ögonlock är slutna, axlarna sänkta, andetagen bär långt ner i magen, och jag ser då de små hålen som skapas i golvet bredvid dem. Hålen där stress och spänningar rinner ner. Så sluts hålen och något annat börjar ta form, som trådar, rötter ur fotsulorna, sittbenen, svanskotan; rötter som slingrar iväg ut över golvet, som krokar i varandra än här, än där. Likt vitsippornas unika rotsystem i den grönklädda bokskogen, där varje sippa är en och samma individ.

”Modiga själar”, tänker jag där jag sitter. ”Modiga, vackra själar, tack för att jag får se det hända. Tack för att ni vågar visa era svagheter och era styrkor. Tack för att ni öppnar upp för er sårbarhet. Tack för att ni bjuder in er själva och alla runtomkring”.

Och det är därför jag gör det. Leder yoga. Jag som egentligen älskar ord! I tystnaden behövs inte orden, vi förstår varandra ändå. Utan ord, utan gester och miner. I djup sanning och harmoni. Våra rötter har blivit till ett system, våra andetag till ett enda. Det är så vilsamt, så vackert, och jag vill göra det igen och igen och igen. Tack för att ni låter mig se. Sat Nam