Är det inte en märklig tanke? Absurd. Bisarr. Ändå var det min högsta tanke i flera år; att bli så smal så att ingen kunde se mig. Att det var en omöjlig tanke slog mig aldrig. Därför blev varje dag ett misslyckande. Min kamp från morgon till kväll blev ett misslyckande; människor kunde se mig – jag var för tjock. Varje morgon så fort jag vaknade började jag terrorisera mig själv med destruktiva tankar. Bestämde mig för vad jag fick äta och dricka, hur mycket jag skulle träna för att bli av med det jag stoppat i mig och hur jag skulle göra om jag misslyckades med det jag bestämt. Äta mindre nästa dag, träna mer, säga till mig själv att jag var dum och usel. Resultatet blev allt som oftast att jag lade mig med en känsla av dumhet och uselhet och ett ännu tyngre hjärta än det jag vaknat med.
Jag ber inte att du ska förstå. Har du aldrig tänkt de tankarna kan du aldrig förstå. Tankarna om att det endast är kroppen som har ett värde. Tankarna om att människors skönhet bor i tjockleken på deras lår, att enbart smala människor är lyckliga, att vatten gör dig tjock. Tankarna som äter upp dig inifrån och ut och som förmörkar varje vrå av din barndoms ljusa själ. Jag ber inte att du ska förstå. Jag ber bara att du ska ta tag i din vän med matmissbruk. Din fru. Din syster. Din dotter. Din son. Titta honom eller henne i ögonen och säg: Jag ser vad du gör och det är inte bra för dig. Genom att leva som du lever förminskar du dig själv och det är inte meningen. Du är värd all lycka, all kärlek och det är dags att du inser det nu.
Och når du inte fram med dina ord – låt mig hjälpa dig. Jag vet hur det är. Jag har levt det livet, men insåg till slut att livet är så mycket roligare på den ljusa sidan.