I veckan var jag med i ett samtal där en kvinna berättade att hennes storasyster alltid gjort henne ledsen. Redan vid fyraårsålder blev denna kvinna nedtryckt av sin syster och varje gång hon berättade något med glädje kände hon efteråt sorg. Allt hon ville dela negligerades av systern, förminskades eller skrattades bort. Så fortsatte det genom åren och idag har de sporadisk kontakt. När hon säger ”Jag älskar min syster, men…” hör jag ilska och sorg i hennes röst.
Frågan är: Måste vi älska våra systrar? Våra bröder? Våra mammor? Våra pappor? För mig är svaret nej.
Jag vill möta alla människor med respekt; det spelar ingen roll vem de är eller vad de står för – alla är värda min respekt. Men min kärlek vill jag ge till dem som förtjänar den.
Jag har en blodssyster, och jag älskar henne djupt. Inte för att vi delar samma föräldrar och uppväxt, utan för att hon är en fin människa. Min syster lyssnar på mig utan att döma och hon hjälper mig att bättre förstå min omvärld; såsom hon alltid har gjort.
Jag har en blodssyster, men många själasystrar. Mina själasystrar är de kvinnor jag mött på min resa genom livet, som jag öppnat upp mig för, som öppnat upp sig för mig, som vågat se mina brister, mina rädslor, som vågat visa mig sina, som sagt till mig och jag till dem: ”Jag väljer att älska dig för den du är, inte den du kunde varit eller borde vara. Jag accepterar dig fullt ut och du har min kärlek”.
Jag har en blodssyster, men många själasystrar och de systrarna blir bara fler och fler. Det finns inget stopp när vi kvinnor väljer att sluta jämföra oss med varandra, sluta döma och titta snett. Det finns inget stopp när vi kvinnor vågar öppna upp och visa oss sårbara. Det finns inget stopp – bara kärlek, sanning och systraskap.
Ge din kärlek åt dem som förtjänar den. Inte för att de är ditt kött och blod, utan för att de är där när de behövs, för att de lyssnar, för att de får dig att må bra, för att de alltid ger dig kärlek. Det är de människor du förtjänar och de förtjänar dig.