Ett virrvarr av tankar. Ständigt pågående. Den ena mer oviktig än den andra. Varje tanke som en tunn, nästan genomskinlig tråd trädd av en spindel – hjärnan; skapandes ett mönster som inte gynnar mig. Alla dessa Varför och Tänk om. Påstådda plikter och måsten. Prestationstanken – vem vore jag utan den?
Jag ser det i mig själv, i alla jag möter. Våra tankar som spindeltrådar som virar in oss, fastklibbade och bundna. Som flugor som dansar sin sista dans i nätet. Hellre en dans utan tankar än en dans med.
Jag stänger mina ögon. Tystar tanke efter tanke. Med det långa, djupa andetaget är det möjligt. Vid varje utandning känner jag hur jag lossnar. Trådarna fastnar inte längre. En efter en glider de av min kropp. Ner på marken, ner i jorden. Bort och förbi. Jag sitter, utan tankar, och möter den jag är. I en lugn kropp, ett stilla sinne kan jag se mig själv. Jag viskar ett stilla Hej och ser min längtan – och inte handlar den om prestation.
Jag blundar tills jag finns. Blunda med mig.