När jag var barn var jag rädd för att somna; tänk om jag aldrig skulle vakna upp. Tänk om jag aldrig mer skulle få klappa mina kaniner, bada i sjön, ligga i min systers säng och se på när hon sminkade sig, äta min brors goda hamburgare.
Varje kväll var jag vaken länge, länge; alldeles för länge för en nioåring. Till slut blev mina föräldrar trötta på mitt vridande och suckande, så pappa kom in och strödde magiskt (osynligt) John Blund-pulver på min kudde. Då somnade jag.
Jag förstod dock att pulvret var fejk och att det inte skulle fungera i längden. Efter några veckors vridande och suckande kom jag på hur jag skulle stilla min rädsla. Jag kom på hur det faktiskt var. Sanningen. Att det inte gör ont att dö, eftersom det inte gör ont att inte vara född. Jag kom på att det hade funnits en tid då jag inte fanns, och även om jag inte kunde redogöra för den tiden hade den varken varit farlig eller gjort ont. Denna slutsats gjorde att jag fortsättningsvis kunde sova gott om nätterna.
Det kommer en natt när jag inte vaknar upp mer, när mitt Ulrikaliv är till ända. Var jag kommer vara då vet jag inte. Vad jag kommer uppnått vet jag inte heller. Det jag hoppas är att jag, då jag drar mitt sista andetag, kan viska till mig själv: Det gjorde du bra, Ulrika.
För döden är inte värst för den som dör. Döden är värst för de som lever vidare. De som står med all sin sorg, all sin kärlek, all sin längtan efter fortsatt närhet, alla sina frågor, alla sina förhoppningar. För dem är döden grym. Egoistiskt? Kanske. Mänskligt? Definitivt.
Jag är av den tron att om människor har betytt något för dig i detta livet har du mött dem förr och kommer möta dem igen. Det finns något som länkar er samman, något ni gemensamt ska lära er, hjälpa varandra med, och ni kommer att mötas igen och igen tills ni lyckats klara uppgiften. När uppgiften är avklarad kommer ni fatta varandras händer, som de själsfränder ni är, och med ett leende på läpparna gå upp i den universella energin och stanna kvar där. I brahman, den stora världssjälen.
Det gör inte ont att inte vara född, det gör inte ont att vara död. Det gör ont att leva och att sörja. Så sörj så länge du behöver och sänd sedan tacksamhet till den som gått och var viss om att ni ses igen. Ni ses när ni ska ses. Allting har en mening.