Min ryggsäck är bara min

Inom yogisk filosofi sägs det att vi människor påverkar varandra i sju generationer bakåt och sju framåt. Det mina förfäder tänkte, kände, sade och agerade ut påverkar mig idag och mina tankar och handlingar kommer påverka kommande generationer lång tid framöver. Vill jag att de kommande generationerna ska leva lyckliga behöver jag göra mitt allra bästa för att det ska bli så. Jag behöver rensa bort det negativa, ge vidare det positiva och bereda plats för mer kärlek och lycka. Det är ett ärofyllt jobb, men också ett riktigt skitgöra.

Jag vet att mina föräldrar alltid älskat mig. Trots det har de gett vidare trauman, misshandel, egoism, kränkningar och en stor rädsla för konflikter, och allt detta vilar som tunga stenar i min ryggsäck. Stenarna är en del av mitt arv – min karma – och om jag inte vågar lyfta ut stenarna, se vad de innehåller, kommer jag lämna vidare dem till mina söner.

Ingen annan ska behöva göra mitt jobb. Ingen annan ska behöva ta i min skit. Och framförallt inte de två människor som jag själv valt att ge livet och som jag älskar mer än allt annat. Min ryggsäck är bara min, så som din ryggsäck bara är din. Så låt oss öppna våra ryggsäckar, se vad de innehåller, även då våra händer darrar och armarna krampar av stenarnas tyngd. Vi ger det tid. Vi gråter våra tårar. Vi skriker ut den ilska som tyngden har orsakat. Vi vill inte ha den längre – den har ju aldrig varit vår. Och när ryggsäcken är tom fyller vi på med det allra bästa, till våra barn, våra barnbarn. Jag lägger blomsterfrön och kärlek i min. Vad lägger du i din?