Året jag fyllde 40 blev jag kallad till mammografi för första gången. Jag valde att inte gå dit. Pappa hade dött i cancer några veckor tidigare och jag var rädd för att få höra att jag själv var drabbad. När jag fyllde 41 fick jag en ny kallelse. Jag svalde ner min rädsla, tog mig dit och efter att ha blivit undersökt av specialist visade det sig att jag hade mörka fläckar inuti och under mitt vänstra bröst. Enligt specialisten var det inget farligt, det var sådant som kunde tillhöra åldern, men de ville ha extra koll på mig och jag skulle gå på mammografi oftare. På vägen hem högg det till i min vänstra underarm (där min p-stav satt) och smärtan strålade in i mitt vänstra bröst. I stunden började jag reflektera över att jag ganska ofta kände av de smärtstrålarna, så jag ringde till min barnmorska och några dagar senare plockades p-staven ut.
Ett år senare, då det var dags för mammografi igen, hade de negativa fläckarna inuti bröstet försvunnit, men de mörka fläckarna under var kvar och fortsatte växa i antal och storlek. Enligt sköterskan som utförde mammografin var det inget farligt, det var sådant som kunde tillhöra åldern och bara till att acceptera.
I februari i år började jag göra Lymfmassage på mig själv dagligen. I den massagen ingår bröstmassage både över, under och på brösten. Efter bara några veckor märkte jag att fläckarna under mitt vänstra bröst slutat växa och börjat blekna. Idag är fläckarna nästintill borta. Jag kan inte helt förklara varför, men jag är väldigt tacksam för det; nu har jag hittat ett sätt att hålla fläckarna borta.
Att få höra att negativa saker är något som kan tillhöra åldern känns inte så konstruktivt och att bara acceptera sådana saker är inte min melodi. Tvärtom så tänds en envishet i mig – varför ska vi acceptera förfall? Är det inte bättre att vi försöker lista ut vad det är kroppen behöver och vill och sedan börja göra det? Förfall är inget för denna kvinna – tvärtom har jag ju bestämt mig för att jag ska peaka vid 50 och beyound. Peaka med mig vetja 😊!