Ibland fylls jag av en känsla av otillräcklighet, och en inre kamp pågår i mitt huvud. Som när Pluto i tecknade filmer står med en djävul och en ängel på vardera axeln. Djävulen viskar något elakt i Plutos öra och ängeln kontrar med något gott. I yogisk filosofi kallas djävulen för det negativa sinnet och ängeln för det positiva. I dessa dagar är det min lilla djävul som har fått tala och den ställer mig frågor som: Gör du tillräckligt för dig själv och världen? Ser du tillräcklig ut? Är du tillräcklig? Eller ska du göra mer, vara mer, se mer ut?
I vanliga fall hade jag vänt mig till ängeln för att höra vad hon har att säga. Ängelns ord brukar alltid få mig att må bra, hennes ord är som balsam för själen. Och jag hör hur hon ropar, starkt och tydligt: \”Det vet du att du är!\”. Men då hon tar ett djupt andetag för att kunna fortsätta hålla sitt brandtal ber jag henne vara tyst. Idag vill jag lyssna på den andra.
Så jag vänder mig mot djävulen och hör hennes ord igen. \”Du är inte tillräcklig. Du gör för lite. Dina drömmar kommer aldrig bli sanningar, det tar för lång tid. Du kommer aldrig nå fram. Och har du sett dina lår, börjar de inte bli lite väl dallriga?\”.
Jag hör orden, känner stinget i hjärtat, smärtan i magen och söker mig inåt. Djävulen står kvar på ena axeln, ängeln på den andra, medan jag sjunker in i mig själv. Till mitt neutrala sinne. Det som bor i hjärtat och som talar den sanning som ingen annan kan. Jag plockar fram de onda orden. Lägger dem framför mig på ett bord, tittar på dem, observerar dem och försöker se på dem neutralt. Vad vill detta säga?, tänker jag. Vad ska jag lära mig av detta?
Svaren finner jag inne i mitt hjärta. Svaren jag redan vet, men ibland glömmer bort eller börjar ifrågasätta. Jag är tillräcklig. Jag gör mycket. Mina lår är vackra som de är.
En av frågorna bollar hjärtat tillbaka – kommer mina drömmar bli sanningar? \”Det är helt upp till dig\”, säger hjärtat.
Det är helt upp till dig.