Med fladdrande hår

Jag vandrar i mitt gamla kvarter, där jag bodde mina första 19 år. Det var länge sedan jag gick på det hållet, förbi vårt gula hus som nu är grönt. Den stora granen som stod framför huset är nu nedhuggen, uppfarten nylagd. Cykelstigarna jag som barn upplevde som milslånga känns nu som korta stråk, den höga pulkabacken där vi åkte på vintrarna ligger platt som en åker. Kvarteret jag upplevde som stort har blivit litet.

Jag minns en härlig tid med oändliga sommarkvällar, då kvarterets alla ungar cyklade runt och lekte tjuv och polis. Nyponrosornas dofter när vi svischade förbi. Kaninerna som skrämt hoppade undan. Och håret, mitt mörka långa hår, som fladdrade i vinden. Särskilt en vän minns jag från den tiden. Hennes hår var en motsats till mitt, kort och alldeles vitlockigt på somrarna. Hon var ett halvår yngre än jag och min allra bästa vän. Vi blev ovänner varje dag. I tonåren tappade vi kontakten, och för några år sedan fick jag höra att hon satt i rullstol. En bilolycka.