Enligt yogisk filosofi består varje varelse av en kropp, ett sinne och en själ. Kroppen är skalet, sinnet är tankarna/förnimmelserna och själen är sanningen/ jaget. Kroppen finns för själens skull; när själen kom till Jorden behövde den någonstans att bo, någonting att agera utifrån – så den valde sig en kropp. Kroppen är själens tempel, som gör att vi kan se, känna och höra varandra. Den är den dödliga delen av oss, precis som sinnet; de är förgängliga. Beroende på hur vi lever, i vilken miljö och med vilket arv lever kroppen olika länge och när den inte orkar längre dör den. Då får själen – den odödliga delen av dig – vandra vidare. Och den kommer att hitta sig en ny kropp, villig att födas in i ett nytt liv, tills själen har gjort det den är på Jorden för att göra, dvs. leva ut sin uppgift, sprida sin gåva; en uppgift och gåva som är unik för varje varelse.
Jag brukar tänka på det när jag är i sorg eller möter människor med sorg. Det är en tröst för mig att någonstans finns den jag älskar fortfarande kvar; hens själ har aldrig lämnat. Det svåra som människa är att se det som tillräckligt. Att nöja sig med det, när hela hjärtat skriker efter att få vara nära och fysiskt känna den som inte lever längre. Om vi i livet vågar älska en annan människa fullt ut kommer vi att känna djup sorg; någon dag skiljs vi åt och tomrummet som uppstår känns oändligt. Med den allra största kärleken kommer den allra djupaste sorgen, och det är svårt att se det när man är mitt i – men egentligen är den sorgen väldigt vacker. Den är den allra största kärleksförklaringen. Och jag antar att det är det som menas med balans – kärlek och sorg går hand i hand.