Tio tankar och en sång

Jag har alltid tänkt mycket. Filosoferat, analyserat, drömt, stött och nött. Tänkt om. Tänkt hur. Tänkt varför. Tankarna har sedan barndomen studsat som pingisbollar mellan hjärnväggarna, gjort mig glad, upprymd, förvirrad och nedstämd.

Enligt yogisk filosofi tänker vi tusen tankar varje gång vi blinkar; de flesta av tankarna hamnar i vårt undermedvetna, några av dem plockar vi upp i vårt medvetna. I övre tonåren, när jag tänkte som mest, bodde jag i min hjärna. Allt jag var, var mina tankar. Vid varje blinkning plockade jag upp minst tio tankar i mitt medvetna, tankar som sänkte min självkänsla, som sade att jag inte dög. För att balansera upp dessa mörka tankar (för någonstans förstod jag att de var mörka) plockade jag också upp en sång. En glad sång som jag sjöng inne i mitt huvud och ju högre jag sjöng desto tystare blev tankarna. Det var en bra strategi, men väldigt, väldigt energikrävande.

När jag mötte kundaliniyoga fick jag tillgång till en annan strategi – att fokusera på ett mantra. Om jag så gjorde asanas (fysiska övningar) eller mediterade kunde jag rikta allt mitt fokus på ett mantra, oftast två ord Sat Nam. Jag bytte ut mina tio tankar och min sång mot två ord. Och det blev så mycket tystare. Om det var enkelt? NEJ. Det krävdes mycket träning, mycket medvetenhet. Dagligen. Och varje dag plockade jag upp min gamla strategi – tio galna pingisbollar – och varje dag påminde jag mig själv Sat Nam Sat Nam.

Det är så vi måste göra. Vi måste byta ut våra gamla destruktiva strategier, sluta låta tankarna leva sitt ping pong-liv, sluta låta dem styra vår tillvaro, sluta tro att de är så jävla viktiga. För de är inte viktiga; de är bara en massa ordbajseri som leder ingenstans.

Jag tänker fortfarande mycket, filosoferar, fantiserar. Det är sådan jag är, så jag fungerar. De tankar som nu får ta plats är de positiva tankarna, och de neutrala. De positiva säger: ”Bara fortsätt, du gör det bra, du är på rätt väg”. Och de neutrala säger: ”Andas. Andas. Andas. Andas”. De negativa har jag trampat sönder.

Om jag fortfarande har en sång? Jodå. Always look on the bright side of life.   

Kropp och själ, kärlek och sorg

Enligt yogisk filosofi består varje varelse av en kropp, ett sinne och en själ. Kroppen är skalet, sinnet är tankarna/förnimmelserna och själen är sanningen/ jaget. Kroppen finns för själens skull; när själen kom till Jorden behövde den någonstans att bo, någonting att agera utifrån – så den valde sig en kropp. Kroppen är själens tempel, som gör att vi kan se, känna och höra varandra. Den är den dödliga delen av oss, precis som sinnet; de är förgängliga. Beroende på hur vi lever, i vilken miljö och med vilket arv lever kroppen olika länge och när den inte orkar längre dör den. Då får själen – den odödliga delen av dig – vandra vidare. Och den kommer att hitta sig en ny kropp, villig att födas in i ett nytt liv, tills själen har gjort det den är på Jorden för att göra, dvs. leva ut sin uppgift, sprida sin gåva; en uppgift och gåva som är unik för varje varelse.

Jag brukar tänka på det när jag är i sorg eller möter människor med sorg. Det är en tröst för mig att någonstans finns den jag älskar fortfarande kvar; hens själ har aldrig lämnat. Det svåra som människa är att se det som tillräckligt. Att nöja sig med det, när hela hjärtat skriker efter att få vara nära och fysiskt känna den som inte lever längre. Om vi i livet vågar älska en annan människa fullt ut kommer vi att känna djup sorg; någon dag skiljs vi åt och tomrummet som uppstår känns oändligt. Med den allra största kärleken kommer den allra djupaste sorgen, och det är svårt att se det när man är mitt i – men egentligen är den sorgen väldigt vacker. Den är den allra största kärleksförklaringen. Och jag antar att det är det som menas med balans – kärlek och sorg går hand i hand.  

Vi har allt vi behöver

Sönerna hade kunnat strypa mig denna morgon. Tonårsdeppigt muttras det om “så jobbigt, ont i kroppen, måste det vara så jävla mörkt”. Hurtigt svarar jag: “Kom igen. Var positiv. Var tacksam. Sluta gnäll. Just do it! Kliv upp ur sängen”. “Har du PMS?”, får jag till svar. “Vad fan är det med dig? Det är inte normalt att tänka som du.”

Och jag tänker: “Jo, jag har mens men jag kan tycka till utan att blöda. Det är inget särskilt med mig, förutom att jag valt att tänka positivt. Och normal – det har jag aldrig varit”. De suckar, “jobbig morsa, dum i huvet”, och jag låter dem sucka så. Med åren kommer de att förstå, och jag kommer under de åren fortsätta säga: “Vi har det så bra, vi har allt vi behöver. Ett hem. Mat. Kläder. Trygghet. Fred. Kärlek. Så mycket kärlek. Fokusera på det. Se det”.

Jag får ett “hejdå” innan de går, en mjuk kram, och när de öppnar ytterdörren ser de att himlen ljusnar. En ny dag är på väg, fylld med möjligheter. De cyklar iväg med sina huvuden högt hållna.

Livet är en lång serie av andetag

Har du sett ett nyfött barn andas? Har du sett hur det böljar i dess kropp? Magen är som en stor bälg som ger och tar med varje andetag, fyller den lilla kroppen med allt vad den behöver, ut i varje cell, nerv och muskel. En bälg som är förutsättningen för liv. En gåva barnet nyss fått.

Det svenska ordet säger det så bra. Andetag. Kroppens sätt att hålla tag om anden, själen. Utan andningen finns ingen kropp för själen att bo i och agera utifrån. Och vid livets sista utandning släpper kroppen taget om själen, ”Du är fri att gå”, säger den. Jag har sett människor som jobbar med döende öppna fönstret i en sådan stund. De släpper ut själen som får resa vidare, medan kroppen blir till ett intet. Sorgligt. Vackert.

Livet är en lång serie av andetag. Ibland andas vi fort, ibland långsamt. Ibland mycket, ibland lite. När rädsla och stress fyller oss andas vi inte alls. Och det är i de stunderna som vi måste påminna oss om gåvan. Andetaget. Andas långsamt och kroppen hinner med, andas långsamt och hjärnan får vila, andas långsamt och själen börjar tala.

Andetaget är unikt. Du har det inte för alltid. Använd det nu.

Andas in lugn, andas ut oro.

Andas in ljus, andas ut mörker.

Andas in kärlek, andas ut hat.

Andas – för att andas är att leva.

De förlorade barnens land

Jag delar en text jag skrev för några år sedan, för alla barns rätt till kärlek och glädje.

Det finns ett land som inte går att hitta på någon karta eller se på någon bild. Ett land som inte har några gränser eller murar. Inte heller några träd eller torg. Det är ett land som finns i vissa människors hjärtan och det enda som krävs för att immigrera dit är en nyckel. En nyckel av sorg. Jag kallar landet för De förlorade barnens land, för det var så jag kände mig när jag bodde där. Förlorad. Utan kärlek. Fylld av sorg. Men jag valde att flytta. Det finns annat i livet.

I detta land bor de barn som drabbats av sina förfäders tillkortakommanden. Som av en eller annan anledning inte fått den kärlek de var värda. Den respekt de förtjänade. Det värde som borde vara synonymt med varje liv. Dessa barn har aldrig känt detta. Eller så har det tagits ifrån dem. För att vuxna människor gjort dem illa, och då oftast de vuxna som upplevde detsamma när de var barn. Som också var förlorade.

I detta land bor de barn som blivit slagna, kränkta, misshandlade, våldtagna, bortstötta. Och de stannar där med sin sorg. Låter tårarna bilda floder genom landet och i dessa floder badar de varje dag och upplever sina minnen om och om igen för att slutligen drunkna i dem. Landet finns i deras hjärtan. Det är i sina hjärtan de bevarar sina mörka minnen. Minnen så stora att de till slut inte går att behålla i hjärtat, utan det mörka rinner vidare ut i kroppen och sinnet och förpestar allt det berör. Som en vulkan där lavan aldrig vill sluta välla.

Om inte tårarnas floder sinar, om inte lavan slutar välla, om minnena inte kan förlåtas trampar de förlorade barnen i samma fotspår som sina förfäder och de väljer att fortsätta med den tusenåriga karman. Om de förlorade barnen väljer sitt liv i sorg blir minnena deras eviga sanning och det vackra i livet går dem förbi.

Men det behöver inte vara så; allt som behövs är att förlåta. Och att våga välja kärleken framför sorgen, skrattet framför gråt. Det finns så mycket vackert att se, som inte går att se i sorgens floder. Och det är det lilla i det vackra som skapar vår lycka. Våra minnen är bara minnen – barns minnen – inte en sanning som är sagd. Som vi måste leva efter. Det är så lätt att tro att det är våra minnen som gör oss till människor. Men det är fel: det är våra handlingar som gör oss till dem vi är. De vi är ämnade att vara. De vi vill vara.

Jag kastade min nyckel till de förlorade barnens land. Jag kastade den så långt bort att jag aldrig kommer att hitta den igen. Den kommer att hittas av något annat barn som tror att det måste bo i de förlorade barnens land. Det barnet kommer jag att söka upp. Och jag ska ta det barnet i handen och leda det till en strand. I sanden ska jag skriva ordet FÖRLORAD, för att sedan sudda ut det andra R:et och ersätta det med ett V. Och jag ska fråga barnet om det vad det betyder – FÖRLOVAD? Det betyder välsignad. Välsignad av Gud. Och jag ska samla alla barnen i landet och berätta att det är dags att gå till ett annat land. Det är dags för barnen att öppna upp sina hjärtan, låta all sorg rinna ut, låta all kärlek välla in. I de förlovade barnens land.

Alla barn är välsignade.

I surrender

I surrender.

Jag ger mig.

Jag ger mig åt allt som är och inte är, allt som syns och inte syns.

Jag ger mig åt himlen och jorden, solen och månen, det okända och det kända.

Jag släpper taget om mig själv, mitt ego, min prestation och mina krav.

Jag släpper taget om mina ambitioner, mina drömmar och min längtan.

Led mig och jag ska gå. Håll mig och jag ska stanna.

Jag äger ingen visshet, ingen klarhet.

Livet är, döden är och jag är någonstans mittemellan; mellan andetagen och mina nästa steg.

Tillit jag känner. Tålamod jag bär.

Använd mig så som jag ska användas.

Visa mig väven av liv.

Jag ger mig, släpper taget.

I surrender.

Se ditt värde

Livet är en kamp, fick jag höra härom dagen, och visst kan vi uppfatta livet så; som en ständig strid där den ena prövningen avlöser den andra. Att känna sig prövad – motarbetad, ifrågasatt – är väldigt tärande, så även att känna sig förvirrad, ensam eller sjuk.

Många människor i Sverige har idag tillgodosett sina basala behov, dvs. vi har tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och känner oss fysiskt trygga. Det är den mentala röran som knäcker oss, kampen i skallen. Våra dagar är fyllda med tusentals intryck från andra människor och från olika former av information och teknologi. På nätterna bearbetar vi allt detta, för att nästa dag gå in i det igen. Miljontals tankar studsar som pingisbollar mellan våra hjärnväggar och det är få av dem som vi plockar upp och medvetet tittar på; de flesta hamnar i det omedvetna och undermedvetna och fortsätter att påverka oss där. Tankar om att vi är för mycket eller för lite, gör för mycket eller för lite, tankar om att han sa och hon sa, jag skulle ha sagt, skulle ha gjort, jag är dålig, dum och ingen älskar mig.

Att ifrågasätta sig själv och sitt liv kan ses som positivt och ett steg mot personlig utveckling, men att göra det varje dag skapar mentalt kaos. För vad kan vi egentligen påverka? Mycket som sker runtomkring oss är ju inte vårt. Vi kan inte förändra andra människor. Vi kan inte styra vår omgivning eller Världen. Vi kan bara påverka, styra och förändra oss själva. Med en neutral och kärleksfull blick medvetet börja titta på våra egna tankar, våra egna val, våra egna liv och styra allt detta mot mer ljus och kraft.

Jag ger dig en yogaposition; det är den allra vackraste jag vet. Bergets position. Stillheten i den. Styrkan. Värdigheten.

Ställ dig upp och känn att båda fotsulorna möter underlaget. Stå lika mycket på häl som på tå. Sträck dig aktivt uppåt. Dra in ändan och magen lätt. Lyft bröstet uppåt, släpp ner axlarna och dra in hakan mot bröstet så nacken blir rak. Vänd blicken in i tredje ögat (punkten mellan ögonbrynen). Andas sakta in genom näsan och känn hur både mage och bröst fylls med luft ända upp till nyckelbenen. Håll en stund. Andas sakta ut genom näsan och känn hur all luft långsamt lämnar dig igen. Djupandning i Bergets position ger lugn, avslappning, kraft, styrka och mod, motverkar stress och spänningar samt minskar oro och rädsla. Stå så i 3–11 minuter.

Ingen annan har dina svar. Ingen annan kan göra ditt jobb. Gör det med värdighet. Se ditt värde.

Tacksam

Sommarens sista kväll håller jag i yoga på en kommunal gräsmatta i Svedala, en vacker, öppen plats med mjukt gräs och fågelsång. Jag sitter i en cirkel med starka kvinnor och deras ansikten lyses upp av levande ljuslågor när septembermörkret hastigt omringar oss. Vi sjunger ett mantra på språket gurmukhi, ord om ljus och kärlek, för att fylla oss själva med det allra ljusaste och för att fylla Världen. En tanke slår mig när jag stirrar in i lågorna; hade detta skett i Sverige för några hundra år sedan hade vi aldrig fått sitta så. Vår cirkel hade då splittrats och jag hade bränts på bål. Vår disciplin – yoga – hade setts som främmande och farlig, som så många andra discipliner och traditioner sågs och fortfarande ses som i Världens ändar. Tack, Sverige, för att jag idag får leda dessa människor utan annat än nyfikna blickar utifrån. Tack, Sverige, för din tolerans, ditt mod och din välvilja. Tack, Sverige, för dina ängar, dina skogar, dina hav och din oändliga skönhet. Du har mitt hjärta.

Tio saker att ge till dina barn

Jag är mamma till två söner som är 16 och 13 år; två söner som för varje dag som går alltmer blir till män. Den fantastiska spädbarnsdoften har bytts ut mot en hiskelig armhålesvett, jollrandet till ett brölande, legobitarna på golvet blivit till klädesplagg som släppts i stunden. Förbi är den tid då deras händer fick plats i mina. Förbi är den tid då jag fick blåsa på såriga knän. Förbi är den tid då jag låg nära, läste saga och sedan somnade med deras mjuka andetag mot min kind. Jag får fortfarande kramar och nej till fotmassage har de aldrig sagt, men min mammaroll förändras med deras år. Och i all deras utveckling kan jag bara följa med – trots att jag egentligen inte vet hur.

Yogi Bhajan, mästaren inom kundaliniyoga, gav oss föräldrar råd om saker att ge till våra barn. Jag trillade över dessa råd häromdagen och tycker de är väl värda att upprepa. Sista rådet hoppas jag att jag får vänta med i några år (även om det i säg är en lång process)…

10 Things to Give Your Children:

  • Love them.
  • Build their self-esteem.
  • Challenge them.
  • Listen to them.
  • Expect respect.
  • Limit them.
  • Make God a part of their lives. (Med Gud menar YB den universella kraften, the force; som de säger i Star Wars “May the force be with you”).
  • Develop a sense of learning in them.
  • Help them to be community-minded.
  • Let them go.

 

Se genom större ögon

Många böcker är skrivna med ett allvetande seende, dvs. historien berättas av en berättare som vet allt vad personerna i boken gör och tänker. Denne berättare kan förflytta sig bakåt och framåt i tiden, till olika platser och mellan olika personer. Berättaren ser allt, hör allt och vet allt; dennes ögon skådar högt över bokens värld och följer alla ur samma tålmodiga perspektiv. Ett perspektiv som förstår allas egenheter, respekterar allas åsikter och ser det värdefulla i varje stund, varje situation. Inom yogan kallas detta för det universella seendet; ett seende som alltid ser helheten, medan varje människa bara ser en liten del – sin egen.

Jag tror att varje människa är kapabel till att se Världen utifrån detta perspektiv, dvs. att se genom större, mer neutrala ögon. För mig betyder det att jag ”kliver ur” mig själv och skådar mig själv/människorna jag är med/situationen jag befinner mig i lite grann från ovan. Det är som att jag flyger en bit ovanför mig själv och ser ner, och jag inte bara ser med större, mer öppna ögon utan även lyssnar mer fokuserat och medvetet. Andetaget i mig är djupt och stilla, och istället för att direkt säga vad jag tänker, försöka trycka på någon min åsikt, bli arg, ledsen eller besviken, väljer jag att ta in och scanna av det jag ser och hör. Varje gång jag gör det känner jag att jag blir mer tolerant och accepterande och jag får en större förståelse för andras upplevelser och känslor. Jag lyckas inte alltid, men jag har insett att alla människors beteenden och åsikter kommer någonstans ifrån. Vi har alla olika ryggsäckar att bära. Med det allvetande, universella seendet slutar jag döma det, slutar värdera, och ser med nyfikenhet på mig själv och andra. Jag inser att jag inte alltid har rätt och att vi alla är lika viktiga delar av helheten; vit som svart, kvinna som man, ung som gammal.

Jag undrar vad som hade hänt om alla människor hade sett genom större ögon under en dag. Kanske vi hade landat i en dag fylld med kärlek? Jag är villig att försöka. Är du?