Tacksam

Sommarens sista kväll håller jag i yoga på en kommunal gräsmatta i Svedala, en vacker, öppen plats med mjukt gräs och fågelsång. Jag sitter i en cirkel med starka kvinnor och deras ansikten lyses upp av levande ljuslågor när septembermörkret hastigt omringar oss. Vi sjunger ett mantra på språket gurmukhi, ord om ljus och kärlek, för att fylla oss själva med det allra ljusaste och för att fylla Världen. En tanke slår mig när jag stirrar in i lågorna; hade detta skett i Sverige för några hundra år sedan hade vi aldrig fått sitta så. Vår cirkel hade då splittrats och jag hade bränts på bål. Vår disciplin – yoga – hade setts som främmande och farlig, som så många andra discipliner och traditioner sågs och fortfarande ses som i Världens ändar. Tack, Sverige, för att jag idag får leda dessa människor utan annat än nyfikna blickar utifrån. Tack, Sverige, för din tolerans, ditt mod och din välvilja. Tack, Sverige, för dina ängar, dina skogar, dina hav och din oändliga skönhet. Du har mitt hjärta.

Tio saker att ge till dina barn

Jag är mamma till två söner som är 16 och 13 år; två söner som för varje dag som går alltmer blir till män. Den fantastiska spädbarnsdoften har bytts ut mot en hiskelig armhålesvett, jollrandet till ett brölande, legobitarna på golvet blivit till klädesplagg som släppts i stunden. Förbi är den tid då deras händer fick plats i mina. Förbi är den tid då jag fick blåsa på såriga knän. Förbi är den tid då jag låg nära, läste saga och sedan somnade med deras mjuka andetag mot min kind. Jag får fortfarande kramar och nej till fotmassage har de aldrig sagt, men min mammaroll förändras med deras år. Och i all deras utveckling kan jag bara följa med – trots att jag egentligen inte vet hur.

Yogi Bhajan, mästaren inom kundaliniyoga, gav oss föräldrar råd om saker att ge till våra barn. Jag trillade över dessa råd häromdagen och tycker de är väl värda att upprepa. Sista rådet hoppas jag att jag får vänta med i några år (även om det i säg är en lång process)…

10 Things to Give Your Children:

  • Love them.
  • Build their self-esteem.
  • Challenge them.
  • Listen to them.
  • Expect respect.
  • Limit them.
  • Make God a part of their lives. (Med Gud menar YB den universella kraften, the force; som de säger i Star Wars “May the force be with you”).
  • Develop a sense of learning in them.
  • Help them to be community-minded.
  • Let them go.

 

Se genom större ögon

Många böcker är skrivna med ett allvetande seende, dvs. historien berättas av en berättare som vet allt vad personerna i boken gör och tänker. Denne berättare kan förflytta sig bakåt och framåt i tiden, till olika platser och mellan olika personer. Berättaren ser allt, hör allt och vet allt; dennes ögon skådar högt över bokens värld och följer alla ur samma tålmodiga perspektiv. Ett perspektiv som förstår allas egenheter, respekterar allas åsikter och ser det värdefulla i varje stund, varje situation. Inom yogan kallas detta för det universella seendet; ett seende som alltid ser helheten, medan varje människa bara ser en liten del – sin egen.

Jag tror att varje människa är kapabel till att se Världen utifrån detta perspektiv, dvs. att se genom större, mer neutrala ögon. För mig betyder det att jag ”kliver ur” mig själv och skådar mig själv/människorna jag är med/situationen jag befinner mig i lite grann från ovan. Det är som att jag flyger en bit ovanför mig själv och ser ner, och jag inte bara ser med större, mer öppna ögon utan även lyssnar mer fokuserat och medvetet. Andetaget i mig är djupt och stilla, och istället för att direkt säga vad jag tänker, försöka trycka på någon min åsikt, bli arg, ledsen eller besviken, väljer jag att ta in och scanna av det jag ser och hör. Varje gång jag gör det känner jag att jag blir mer tolerant och accepterande och jag får en större förståelse för andras upplevelser och känslor. Jag lyckas inte alltid, men jag har insett att alla människors beteenden och åsikter kommer någonstans ifrån. Vi har alla olika ryggsäckar att bära. Med det allvetande, universella seendet slutar jag döma det, slutar värdera, och ser med nyfikenhet på mig själv och andra. Jag inser att jag inte alltid har rätt och att vi alla är lika viktiga delar av helheten; vit som svart, kvinna som man, ung som gammal.

Jag undrar vad som hade hänt om alla människor hade sett genom större ögon under en dag. Kanske vi hade landat i en dag fylld med kärlek? Jag är villig att försöka. Är du?

I tystnaden behövs inga ord

Jag har provat flera olika yogaformer genom åren, och jag har uppskattat dem alla. Lugnet, stretchandet, bändandet, att känna att min kropp är med mig eller inte med mig, vilket är en lärdom i sig. När jag för elva år sedan provade kundaliniyoga mötte jag något som jag inte mött i andra yogaformer: föreningen mellan aktivitet och vila; att mellan yogaövningarna sitta/ligga/stå alldeles tyst, blunda, känna sitt andetag och bara vara i sig själv. Den föreningen uppskattar jag mer än något annat och använder den ofta i min vardag – varvar rörelse med stillhet, några långa, djupa andetag mellan mina göranden – eftersom det gör hela skillnaden.

Men det handlar inte bara om vila, det handlar än mer om tystnaden som vilan ger. Och att få sitta i den tystnaden, stillheten, med andra är magiskt. Det är i den tystnaden det händer – det som yoga handlar om – att förena i dig det goda med det onda, att våga se HELA dig, älska HELA dig – och våga göra det i tystnad med andra.

När jag sitter framför människor i tystnad ser jag det hända. Deras ögonlock är slutna, axlarna sänkta, andetagen bär långt ner i magen, och jag ser då de små hålen som skapas i golvet bredvid dem. Hålen där stress och spänningar rinner ner. Så sluts hålen och något annat börjar ta form, som trådar, rötter ur fotsulorna, sittbenen, svanskotan; rötter som slingrar iväg ut över golvet, som krokar i varandra än här, än där. Likt vitsippornas unika rotsystem i den grönklädda bokskogen, där varje sippa är en och samma individ.

”Modiga själar”, tänker jag där jag sitter. ”Modiga, vackra själar, tack för att jag får se det hända. Tack för att ni vågar visa era svagheter och era styrkor. Tack för att ni öppnar upp för er sårbarhet. Tack för att ni bjuder in er själva och alla runtomkring”.

Och det är därför jag gör det. Leder yoga. Jag som egentligen älskar ord! I tystnaden behövs inte orden, vi förstår varandra ändå. Utan ord, utan gester och miner. I djup sanning och harmoni. Våra rötter har blivit till ett system, våra andetag till ett enda. Det är så vilsamt, så vackert, och jag vill göra det igen och igen och igen. Tack för att ni låter mig se. Sat Nam

Jag blundar tills jag finns

Ett virrvarr av tankar. Ständigt pågående. Den ena mer oviktig än den andra. Varje tanke som en tunn, nästan genomskinlig tråd trädd av en spindel – hjärnan; skapandes ett mönster som inte gynnar mig. Alla dessa Varför och Tänk om. Påstådda plikter och måsten. Prestationstanken – vem vore jag utan den?

Jag ser det i mig själv, i alla jag möter. Våra tankar som spindeltrådar som virar in oss, fastklibbade och bundna. Som flugor som dansar sin sista dans i nätet. Hellre en dans utan tankar än en dans med.

Jag stänger mina ögon. Tystar tanke efter tanke. Med det långa, djupa andetaget är det möjligt. Vid varje utandning känner jag hur jag lossnar. Trådarna fastnar inte längre. En efter en glider de av min kropp. Ner på marken, ner i jorden. Bort och förbi. Jag sitter, utan tankar, och möter den jag är. I en lugn kropp, ett stilla sinne kan jag se mig själv. Jag viskar ett stilla Hej och ser min längtan – och inte handlar den om prestation.

Jag blundar tills jag finns. Blunda med mig.

Rädd för att misslyckas

Ofta får jag frågan om yoga är svårt? Om yoga är något du måste vara vig för att utöva? Eller kunna sitta still i timmar för att klara av? Nej, blir mitt svar. Enligt yogisk filosofi har vi redan gjort alla yogapositioner som finns som foster i mammas mage; vi är alltså fullärda yogisar när vi kommer ut för att möta Världen. Yoga är inte svårt, särskilt inte den jag undervisar i (kundaliniyoga och medicinsk yoga) som är väldigt tillåtande, inkännande, och där det fungerar att sitta på stol i många övningar. I oss alla kan vi redan yoga. Vi behöver bara påminna sinnet, visa kroppen – och efter några gånger är vi ”på banan” igen.

Att tvivla på sin egen förmåga är väldigt tärande. Ofta har vi lättare för att misstro än tro på oss själva. Ofta är det lättare att inte försöka än att faktiskt göra det. Det är något jag har funderat mycket på den senaste veckan. Jag har alltid velat bli författare – sedan åtta års ålder är det en väldigt levande dröm i mig – och i fem år har en bokidé velat ta plats i mig. En bok vill bli skriven av min hand, min penna, och redan innan jag skrivit första meningen har jag bestämt mig för att det kommer att bli svårt. Svårt. Jobbigt. Nästintill omöjligt. Och istället för att göra ett försök hittar jag en massa distraktionsämnen. Jag distraherar mig själv för att slippa ta tag i boken. Gör flädersaft. Handlar nya kläder till barnen. Skapar en ny hemsida. Gör om i mitt hem. Badar. Pillar mig i naveln. Och hela tiden känner jag det där molnet över mig, som i början var ett lätt slöjmoln men som nu blir gråare och gråare för varje dag. Molnet som säger, mullrar och åskar, att – ”flickebarn, tar du inte itu med det du ska göra kommer jag att bringa det allra största oväder över dig”. Oväder i form av ett aldrig nöjt och aldrig tyst sinne.

Och jag hör molnet, vänder mig upp med ansiktet mot det gråa och säger ursäktande: ”Men jag kan inte. Jag är ingen författare. Jag vet inte hur man gör. Tänk om… tänk om jag misslyckas…” Genom det gråa, mörka och stora ser jag då två ögon som tittar spänt på mig: ”Bestäm dig inte innan för hur det ska gå, för du vet ingenting. Du ska bara göra. Bara skriva. Och skriva det allra vackraste du kan. Ingen begär något mer. Det finns inga misslyckanden. Det finns bara försök. Så försök.”

”Jävla skitmoln”, tänker jag, ” jag ska försöka”.

Min ryggsäck är bara min

Inom yogisk filosofi sägs det att vi människor påverkar varandra i sju generationer bakåt och sju framåt. Det mina förfäder tänkte, kände, sade och agerade ut påverkar mig idag och mina tankar och handlingar kommer påverka kommande generationer lång tid framöver. Vill jag att de kommande generationerna ska leva lyckliga behöver jag göra mitt allra bästa för att det ska bli så. Jag behöver rensa bort det negativa, ge vidare det positiva och bereda plats för mer kärlek och lycka. Det är ett ärofyllt jobb, men också ett riktigt skitgöra.

Jag vet att mina föräldrar alltid älskat mig. Trots det har de gett vidare trauman, misshandel, egoism, kränkningar och en stor rädsla för konflikter, och allt detta vilar som tunga stenar i min ryggsäck. Stenarna är en del av mitt arv – min karma – och om jag inte vågar lyfta ut stenarna, se vad de innehåller, kommer jag lämna vidare dem till mina söner.

Ingen annan ska behöva göra mitt jobb. Ingen annan ska behöva ta i min skit. Och framförallt inte de två människor som jag själv valt att ge livet och som jag älskar mer än allt annat. Min ryggsäck är bara min, så som din ryggsäck bara är din. Så låt oss öppna våra ryggsäckar, se vad de innehåller, även då våra händer darrar och armarna krampar av stenarnas tyngd. Vi ger det tid. Vi gråter våra tårar. Vi skriker ut den ilska som tyngden har orsakat. Vi vill inte ha den längre – den har ju aldrig varit vår. Och när ryggsäcken är tom fyller vi på med det allra bästa, till våra barn, våra barnbarn. Jag lägger blomsterfrön och kärlek i min. Vad lägger du i din?

Låt hjärtat vinna över apan

Vet du om att det bor en apa i din hjärna? En apa som ständigt tjattrar, spyr ut halvtokiga tankar och halvdana sanningar. Denna apa kallas The monkey mind och så länge du ger den energi, i form av att du tror på den, kommer den att fortsätta styra ditt liv och fylla dig med negativitet och stress. Men det finns ett sätt att få tyst på den – nämligen att sluta lyssna på den.

”Lead with your heart not your head” är ett välkänt citat inom kundaliniyoga. Du ska leda ditt liv utifrån de handlingar hjärtat säger är de rätta. Leva med de människor som hjärtat har godkänt. För att veta vilka handlingar och människor som är de rätta måste du lyssna på ditt hjärta. Hjärtat är sammankopplat med din själ – hjärtat och själens röst är densamma – och när den talar berättar den dina sanningar; vem du är och vilken väg du ska gå på för att uppnå glädje och lycka.

För att sluta lyssna på The monkey mind behöver du ta ett steg tillbaka varje gång apan tjattrar, säga till den att du inte lyssnar på den och sedan börja fokusera på ditt andetag. Andas långa, djupa andetag genom näsan och ju djupare du andas, ju tystare du är, desto lättare hör du hjärtats röst. Och när du hör den, lyssna uppmärksamt utan rädsla, utan att döma och fatta sedan dina beslut. Det finns ingen viktigare röst än den – när du talar till du.

Så, varje gång du känner att apan styr ditt liv, varje gång du känner dig vilse och villrådig: Ta ett steg tillbaka. Sätt munkavel på apan. Andas. Lyssna på hjärtat. Och lev.

Att vila är halva livet

Vårt västerländska samhälle uppmuntrar inte till vila. Istället för vila ska vi vara aktiva, effektiva, målinriktade och ha många bollar i luften. Att vara metodisk, noggrann och långsam är ingen fördel. Att tänka efter före vi talar är inte heller bra. Och att välja att bara vara när vi behöver kommer inte på tal. I vårt samhälle har många sömnproblem – både män, kvinnor, vuxna, ungdomar och barn. De timmar mellan kl 22 och 06 som är så viktiga för fysisk och mental återhämtning är ett ok för många. För sent i säng, störningar från mobiler och annan teknologi, vaknar i småtimmarna och börjar tänka på jobb och familj och när sömnen äntligen infunnit sig ringer väckarklockan till en ny dag. Sömnbrist – och stress – leder till en kropp med ständigt nertryckt gaspedal. Med gasen i botten bränner kortisolet (kroppens stresshormon) sönder viktiga områden i frontalloben (hjärnan), vilket kan leda till utmattning, utbrändhet, depression och fysiska och sociala svårigheter. Men det finns lösningar på både sömnbrist och stress.

Ordet yoga betyder förening: förening mellan universum och människa, maskulint och feminint, aktivitet och vila etc. Enligt det yogiska tänkesättet kan du hitta balans i livet genom att förena dessa motpoler. För att kunna förena aktivitet med vila behöver du lika mycket av båda. Vila behöver inte betyda sova. Livsnödvändig och energigivande vila finner du mellan dina yogaövningar, under meditation eller i ditt vardagsliv – sittandes på stolen i köket, stenen i skogen eller liggande i sängen. Vila är när du gör ingenting, kroppen är alldeles stilla och tankarna får komma och gå som de vill. Det kan handla om sekunder, minuter eller timmar, micropaus eller macropaus. Vila är när kroppens gas lättar och kroppens broms aktiveras; när kroppen får återhämta sig, hjärnan koppla ner, hjärtat slå saktare och lungorna fyllas till fullo. Vila är när du får möjlighet att känna in hur du mår och hinna ikapp dig själv både fysiskt, andligt och mentalt.

Att vila är halva livet, att vara aktiv resten. Låt inte livet vara en sträcka du bara ska ta dig genom i full gas. Våga stanna upp, tillåt dig vila, tillåt dig glädjas. Börja idag.

Tredje ögat

Enligt yogisk filosofi har en människa inte bara två ögon, utan tre. Det tredje ögat är en punkt mellan ögonbrynen som är kopplat till det sjätte chakrat (pannchakrat). Detta chakra heter på sanskrit Ajna, vilket betyder perception eller varseblivning. Med hjälp av det tredje ögat kan du titta inåt. I Ajna blir du mer medveten om dig själv och kan överblicka ditt liv på ett mer neutralt sätt.

För att hitta denna punkt stänger du dina ögon och bakom stängda ögonlock riktar du blicken in mellan ögonbrynen, cirka 2 cm ovanför näsroten (du kan sätta ett finger där för att känna var det är och veta var du ska titta, ta sedan bort fingret). Bara titta, och förvänta dig ingenting. Inget ljus, inga glada bilder med lekande barn och skuttande kaniner. Ingenting. För det är just det denna punkt handlar om – ett ingenting. En punkt för vila, för stillhet, för neutralitet.

Själv ser jag bara en grå massa när jag tittar in i mitt tredje öga, som om jag ligger under ett grått täcke. Det tog tid för mig att hitta det ögat, hitta ingenting och vara nöjd med det. Jag förväntade mig mer än det jag såg, jag förväntade mig skuttande kaniner och färgglada visioner. När jag idag vänder min blick in i tredje ögat kan jag känna det ögat, som ett varmt tryck mellan ögonbrynen; mitt sinne för känsel har alltid varit starkare än mitt sinne för syn, och då är det så jag uppfattar mitt tredje öga – genom känseln. Förvänta dig inte att du med ditt tredje öga ska se det du ser med dina andra två ögon. Du ska istället se/känna/uppleva/varsebli det du inte kan se med dem – din inre värld, ditt sanna jag.

Det tredje ögat är ditt fönster in i kroppen. Vill du lära känna dig själv på ett djupare plan behöver du göra ingenting, landa i stillhet och titta inåt, in i kroppen. Det är då du får kontakt med din visdom, din sanning, din röst. Varje människa sitter med sina egna svar. Vi behöver inte fråga någon annan – vi är våra egna mästare. Men för att höra de svaren måste du vara villig att lyssna på dig själv. Inte på den rösten som du talar med, utan på den tysta rösten, den inre rösten; den du hör när du är i stillhet.

Har du svårt för att hitta ditt tredje öga, landa i stillhet? Fake it until you make it!!! Bara fortsätt sitta i stillhet, i tystnad. Ge dig själv tid till att tystna både fysiskt och mentalt. Till slut, om det så tar sekunder, minuter eller timmar, så kommer du att landa i ett större lugn. Ge dig själv tid, tillit och tålamod. För det är du värd.