The Light of > Blogg

Månadens ord: MÖTEN

Många bokar sig för individuell yoga för att de vill få till en egen yogarutin hemma eller för att unna sig en lugn, skön stund – och vi möts i fina samtal, mjuka andetag, härlig yoga och skratt. Andra bokar sig för att de behöver hjälp med tunga känslor, tunga tankar – och vi möts i djupa samtal, läkande andetag, skön yoga och tårar. Vid varje möte märker jag att jag ständigt möter mig själv – ser mig själv – särskilt i de människor som kommer med sin sorg eller med ett självförakt för kroppen. Även i de människor som inte hittar sitt värde, som tagit andras ”sanningar” som sina egna och blint följt dem. Om och om igen påminns jag om hur jag tidigare känt mig (och fortfarande någon gång känner) och vid varje tillfälle tänker jag: Har jag gått igenom mina sorger, mina trauman, för att bättre kunna förstå dig nu? Och tänk om jag vetat då – när jag ville bli så smal så att ingen skulle kunna se mig eller när tårarna efter farmors död och pappas död aldrig ville sluta rinna – att mina värsta upplevelser skulle kunna hjälpa andra?
För det är när vi delar våra bördor som de väger mindre. Det är när vi delar våra känslor, våra tankar som de blir mindre svåra och mindre konstiga. En sorg gör mindre ont när du vet att andra också sörjer. Ett missbruk blir mer hanterbart när du vet att andra gått igenom detsamma. En förvirrad tillvaro blir mer förståelig när du berättar om den för någon som aktivt lyssnar och hjälper dig finna dina svar.
Idag är jag väldigt tacksam för mina sorger, mitt matmissbruk, mitt förminskande av mig själv; de erfarenheterna har gjort mig till en mer ödmjuk, inkännande och lyssnande person. Och jag är väldigt tacksam för alla möten med människor, om de så innehåller skratt eller tårar, för allting är lika vackert och allt har rätten att finnas.
Om du är intresserad av en individuell yogastund med mig hittar du tider på Bokadirektoch är det så att de inte passar får du gärna höra av dig, så hittar vi en passande tid.
Please follow and like us:

Månadens ord: LÄROMÄSTAREN

Jag har alltid vetat vad jag kan och vad jag vill förverkliga – men i den tid vi nu lever i känns det som att jag inte vet någonting. Mina frågor är ständigt fler än svaren och som pingisbollar studsar de runt i mitt huvud. När blir allting normalt igen? För det blir det väl? Men vad är normalt? Och vill jag ha tillbaka det normala? Vad vill jag egentligen? Vad ska jag? Vem är jag? Studs, studs, snabbare och snabbare, tills jag är så fylld av frågor att jag inte kan se klart på någonting. Och jag hatar det, hatar att inte ha svar. Hatar att inte ha kontroll. För jag vill veta och jag vill styra.
Med en begynnande huvudvärk söker jag mig ut i trädgården. Trött i både kropp och sinne sätter jag mig ner vid en buske och genast kommer han fram. Han stryker sig mot mig, om och om igen, och jag lägger min hand på hans mjuka, randiga huvud. ”Jag är så trött, Leo”, säger jag. ”Kan inte bara allt detta ta slut? Jag klarar inte av att inte veta.” ”Stackars lilla matte”, säger han med ironi i rösten. ”Stackars dig som tänker så mycket. Som måste ha svar på allt. Varför tar du dig själv på så stort allvar? Du är faktiskt inte så märkvärdig som du tror och livet är faktiskt bara livet. Lek, för tusan! Ha lite kul!”
Ett visset löv från trollhasseln ligger vid hans tass och han börjar leka med det och får med mig i leken. Vi kastar det till varandra några gånger och när han ser mig le lägger han sig på rygg. “Så, det var bättre. Nu vilar vi en stund. Lägg dig som mig.” Så lyfter han upp ena bakbenet, ledigt och avslappnat, och blickar upp i himlen. Och jag gör som han, lägger mig på rygg i det kalla gräset med ena benet upp i vädret. Vi tittar upp på den blåa himlen med sina små tussmoln som svävar fram. “Det här är allt vi behöver”, säger han. “Något mjukt att ligga på, något vackert att blicka in i och en vän som ligger intill. Livet är nu komplett. Du är komplett.”
“Tack, min älskade vän”, viskar jag. “Nu kan jag andas igen.”
Please follow and like us:

Månadens ord: TÅLAMOD

Jag har alltid velat vara modig. Modig som Robin Hood. som tog från de rika och gav åt de fattiga. Modig som Peter Pan, som slogs mot piraterna. Modig som Zeb Macahan, som skyddade indianerna. Mod har för mig alltid varit ett ledord – men i denna tid verkar det inte vara det rätta. I denna tid då jag inte längre slåss mot pirater, utan mot ett osynligt virus. I denna tid då jag inte längre kan skydda de jag bryr mig om, för jag får inte vara nära och helst inte träffa alls. Mitt otåliga jag fylls ständigt utav frågor. När får jag krama min 80-åriga mamma igen? När får jag dansa bland många människor? I maj? Augusti? Till jul? Inte alls? Och jag känner frustrationen växa.

“Ulrika”, säger mitt inre till mitt frustrerade jag, “i denna tid behöver du en annan sorts mod. Modet att tåla dig. Modet att stå ut. Just nu hjälper varken Robin Hoods båge eller Peter Pans magi; inte ens Zeb Macahans skinnbyxor. Se istället på träden i skogen. Stadigt förankrade står träden med rötterna i jorden och sträcker sig upp mot det ljus som finns. Tålmodigt andas de och tar sig igenom vad som än kommer – värmen på sommaren, regnet på hösten, kylan på vintern. Tålmodigt väntar de och vet att även denna vår kommer deras knoppar spricka och de allra skiraste blad vecklas ut. Tro mig när jag säger att det kommer en tid för kramar och en tid för dans. Men den tiden är inte nu. Du behöver tåla dig lite till. Stå ut lite till. Du behöver andas och vänta. Likt träden.”

Jag lyssnar och jag nickar. Jag kan tåla mig. Jag kan vänta.
Please follow and like us:

Andas är att leva

Har du sett ett nyfött barn andas? Har du sett hur det böljar i dess kropp? Magen är som en stor bälg som ger och tar med varje andetag, fyller den lilla kroppen med allt vad den behöver, ut i varje cell, nerv och muskel. En bälg som är förutsättningen för liv. En gåva barnet nyss fått.

Det svenska ordet säger det så bra. Andetag. Kroppens sätt att hålla tag om anden, själen. Utan andningen finns ingen kropp för själen att bo i och agera utifrån. Och vid livets sista utandning släpper kroppen taget om själen, ”Du är fri att gå”, säger den. Jag har sett människor som jobbar med döende öppna fönstret i en sådan stund. De släpper ut själen som får resa vidare, medan kroppen blir till ett intet. Sorgligt. Vackert.

Livet är en lång serie av andetag. Ibland andas vi fort, ibland långsamt. Ibland mycket, ibland lite. När rädsla och stress fyller oss andas vi inte alls. Och det är i de stunderna som vi måste påminna oss om gåvan. Andetaget. Andas långsamt och kroppen hinner med, andas långsamt och hjärnan får vila, andas långsamt och själen börjar tala.

Andetaget är unikt. Du har det inte för alltid. Använd det nu.

Andas in lugn, andas ut oro. Andas in ljus, andas ut mörker. Andas in kärlek, andas ut hat.

Andas – för att andas är att leva.

Please follow and like us:

Show up

Undvik. Håll avstånd. Håll dig undan. Var själv. = Bli osäker. Var rädd. Känn dig ensam. Känn dig sjuk.  

Människor som går så långt bort från mig som möjligt. Som ger mig en skrämd blick när jag ler; som har rödsprängda ögon och inget hopp. Sedan några månader tillbaka är vi rädda för våra medmänniskor.

I mitt bakhuvud dyker orden upp, som jag en gång hörde av en yogalärare: If you are in a relationship, you have to show up. Det vill säga, om du har valt att leva i en relation måste du ständigt visa dig; i relationen till din partner, dina barn, föräldrar, syskon, vänner, arbetskamrater och – framförallt – i relationen till dig själv.

Nu är tiden att visa dig. Show up! Ge av din tid och din kärlek. Djupandas och meditera för att vårda dig själv. Le mot dem du möter, ring eller skriv till dina kära, var fysisk med dem du kan vara fysisk med. Få igång feel good-hormonerna genom skratt och beröring. För vi behöver dem mer än någonsin.

Mörkret är här, kylan kommer, de sista bladen lämnar träden. Låt oss klara av mörkret genom att finnas där för varandra. Låt oss visa vår omtanke och vår kärlek. Show up.

Please follow and like us:

Allt är som det ska vara

Jag håller på att skriva en saga och i den finns det med en falk; en väldigt klok falk som kommer till mina hjältar och berättar att allt är som det ska vara, än hur mycket elände hjältarna går igenom. ”Det finns en mening”, säger falken, ”även om ni inte kan se den eller förstå den. Ta er igenom och tro på att allt är som det ska vara.”

För var vi än är och vem vi än är, är livet ständigt som det ska vara. Vi möts av medgång och motgång och långt ifrån allting styrs av oss själva. Det är många faktorer som påverkar våra liv och väldigt lite vi själva kan styra. Detta märker vi tydligt i denna Corona-tid, och det är svårt att inte dras med eller ätas upp av alla motsägelser och mörker.

Det enda vi kan påverka och styra över är vårt eget tänkesätt och agerande. Att tänka så neutralt som möjligt, dvs. inte tänka negativt eller dömande, utan mer kärleksfullt gällande allt och alla, hjälper. Med ett neutralt tänkande släpper du ditt ego och tänker och agerar utifrån allas bästa och då blir både ditt liv och andras mer hanterbart.

Det låter enkelt, men det är ett evigt medvetet tänkande, ett evigt neutralt agerande, och något jag tränar mig mycket på. Gång på gång misslyckas jag, och det finns en mening med det också. Då börjar jag om på nytt. Andas in långsamt, andas ut långsamt, med falkens ord ringande i öronen – Allt är som det ska vara.

Please follow and like us:

För inre och yttre lugn

Meditationstips så här på en måndag! Sätt dig i en bekväm position. Slut dina ögon. Håll med din högra hand om din vänstra tumme, din vänstra hand om din högra tumme (tummen är inne i motsatt hand). Andas in genom näsan i fyra sniffar (fyra korta inandningar) och andas ut genom munnen i ett långt andetag. Låt din utandning bli längre och längre för varje gång. Släpp taget om oro och stress, negativa tankar och spänningar. Låt allt du inte vill behålla längre lämna din kropp, lämna ditt sinne med varje utandning. Meditera så tills du känner lugnet, och meditera då en liten stund till…

Please follow and like us:

Liksom vi

Morgonpromenad vid havet. Vinden som kyler min hud, medan solen värmer den. Vågorna som kommer och går. Kommer och går, liksom glädjen och sorgen. Skratten och tårarna. Havet är föränderligt, och ständigt detsamma. Liksom jag och du. Liksom vi.

Please follow and like us:

Liljan blommar

Vår afrikanska lilja blommar. Första sommaren den blommade var 2009. Andreas och jag skulle gifta oss i mina föräldrars trädgård och pappa, som fått sticklingar av en vän, pratade med plantan hela sommaren: Du blommar väl på min dotters bröllop? Och det gjorde den – samma dag som vi gifte oss hade två blåa klockor öppnat upp sig i den trettiogradiga augustivärmen. När mina föräldrar skulle lämna sitt hus på landet fick vi ta över blomman. Den är ju liksom din, tyckte pappa. Och liljan har blommat varje sommar sedan dess. Nu i juli är det fem år sedan pappa dog; fem år sedan jag höll min kind länge, länge mot hans och kände all värme rinna ur honom. Jag tänker på honom varje dag, älskar honom varje dag. I den afrikanska liljan anar jag hans leende.

Please follow and like us:

Meditation

Sommarsolstånd igår. Internationella yogadagen idag. Mediterar i trädgården. När jag sluter mina ögon känner jag hur trött jag är; trött i kroppen, trött i sinnet. Mitt huvud faller fram, axlarna slokar – och jag låter det ske. Det finns ingen perfektion, inget mål. Det finns bara ett jag, ett jag som behöver vila. Jag andas in pionernas vita doft, känner det lätta regnet mot mitt hår, låter koltrastens kvitter landa mjukt i mitt hjärta. Det finns en renhet i luften; den läker och lenar. Och jag tar tacksamt emot.

Please follow and like us: