| Tidig morgon, hemmet vilar i mörker och stillheten hägrar. Jag tänder ett ljus och sätter mig ner för att meditera. Minuten senare hör jag hur det smäller i kattluckan och små tassar som har bråttom över golvet. En halv meter bakom mig stannar de och ett krossande, smaskande ljud hörs. Jag vänder mig om och ser vår katt slita sönder en död mus. Jag känner hur mitt hjärta börjar bulta, suckar för mig själv och reser mig motvilligt upp. Katten morrar åt mig, med den döda musen hängande i mungiporna, när jag med bestämda steg visar honom ut ur huset. Jag sätter mig ner, tar några djupa andetag och sjunker in i meditation igen. Några minuter senare smäller det i kattluckan. Små tassar närmar sig och stannar en meter ifrån, vid högen med golvlister, tumstockar, skruvar och byggpapp. Jag bestämmer mig för att inte titta – Jag mediterar ju! – men av ljudet att döma förstår jag vad som sker. Katten har tidigare under natten tagit in en annan mus, som lyckats gömma sig i högen med renoveringssaker. Nu är musen åter skådad och skära pip sprider sig i rummet när katten börjar jaga efter den och slå den brutalt med sin tass. Jag känner hjärtat bulta snabbare, värmen kommer och irritation och stress sprider sig ut i min kropp. Jag suckar, högt och irriterat, och får tag på en bred sopkvast och med ytterdörren på vid gavel sopar jag först ut musen i ett huj och sedan katten i ett annat. Jag hinner inte sätta mig ner förrän det smäller i kattluckan igen. Katten har återvänt och framför mina fötter släpper han ner samme mus, som nu är död. Med segerviss min stirrar han på mig och säger: ”Varsågod. Hantera det, om du kan”. Min lille, söte katt representerar för mig så väl den tid vi nu lever i. Prövningarnas tid är här med stora prövningar som avlöser varandra på löpande band. Återhämtningen är knapp och andetagen bor korta uppe i bröstet. Med det ständiga informationsflödet är det svårt att stanna upp och få ett bredare perspektiv och så mycket lättare att dras med i känslosvallet, oron och hetsen. Men det hjälper ingen att jag oroar mig. Det hjälper ingen att jag gråter. Och det hjälper inte heller att jag reagerar på någon annans provocerande beteende; när jag i irritation sopade ut både mus och katt kom de båda tillbaka som en rekyl, den ene död, den andre levande. Jag kan aldrig hållas ansvarig för någon annans agerande – varken när det gäller störiga katter, nyckfulla virus eller despotiska män. Men jag kan hållas ansvarig för mitt eget reagerande och agerande. Det är upp till mig att hantera de känslor och tankar deras agerande väcker i mig. Och det är upp till mig att utifrån eftertanke och allas bästa fundera ut hur jag själv vill agera. För mig innebär det att hålla huvudet kallt och fötterna varma; att andas i magen, inte i bröstet, att bo i fotsulorna, inte i skallen. Nu rotar vi oss och sänder ut så mycket kärlek vi kan till alla som behöver det. |