LÄROMÄSTAREN

Jag har alltid vetat vad jag kan och vad jag vill förverkliga – men i den tid vi nu lever i känns det som att jag inte vet någonting. Mina frågor är ständigt fler än svaren och som pingisbollar studsar de runt i mitt huvud. När blir allting normalt igen? För det blir det väl? Men vad är normalt? Och vill jag ha tillbaka det normala? Vad vill jag egentligen? Vad ska jag? Vem är jag? Studs, studs, snabbare och snabbare, tills jag är så fylld av frågor att jag inte kan se klart på någonting. Och jag hatar det, hatar att inte ha svar. Hatar att inte ha kontroll. För jag vill veta och jag vill styra.

Med en begynnande huvudvärk söker jag mig ut i trädgården. Trött i både kropp och sinne sätter jag mig ner vid en buske och genast kommer han fram. Han stryker sig mot mig, om och om igen, och jag lägger min hand på hans mjuka, randiga huvud. ”Jag är så trött, Leo”, säger jag. ”Kan inte bara allt detta ta slut? Jag klarar inte av att inte veta.” ”Stackars lilla matte”, säger han med ironi i rösten. ”Stackars dig som tänker så mycket. Som måste ha svar på allt. Varför tar du dig själv på så stort allvar? Du är faktiskt inte så märkvärdig som du tror och livet är faktiskt bara livet. Lek, för tusan! Ha lite kul!”

Ett visset löv från trollhasseln ligger vid hans tass och han börjar leka med det och får med mig i leken. Vi kastar det till varandra några gånger och när han ser mig le lägger han sig på rygg. \”Så, det var bättre. Nu vilar vi en stund. Lägg dig som mig.\” Så lyfter han upp ena bakbenet, ledigt och avslappnat, och blickar upp i himlen. Och jag gör som han, lägger mig på rygg i det kalla gräset med ena benet upp i vädret. Vi tittar upp på den blåa himlen med sina små tussmoln som svävar fram. \”Det här är allt vi behöver\”, säger han. \”Något mjukt att ligga på, något vackert att blicka in i och en vän som ligger intill. Livet är nu komplett. Du är komplett.\”

\”Tack, min älskade vän\”, viskar jag. \”Nu kan jag andas igen.\”