TÅLAMOD

Jag har alltid velat vara modig. Modig som Robin Hood. som tog från de rika och gav åt de fattiga. Modig som Peter Pan, som slogs mot piraterna. Modig som Zeb Macahan, som skyddade indianerna. Mod har för mig alltid varit ett ledord – men i denna tid verkar det inte vara det rätta. I denna tid då jag inte längre slåss mot pirater, utan mot ett osynligt virus. I denna tid då jag inte längre kan skydda de jag bryr mig om, för jag får inte vara nära och helst inte träffa alls. Mitt otåliga jag fylls ständigt utav frågor. När får jag krama min 80-åriga mamma igen? När får jag dansa bland många människor? I maj? Augusti? Till jul? Inte alls? Och jag känner frustrationen växa. \”Ulrika\”, säger mitt inre till mitt frustrerade jag, \”i denna tid behöver du en annan sorts mod. Modet att tåla dig. Modet att stå ut. Just nu hjälper varken Robin Hoods båge eller Peter Pans magi; inte ens Zeb Macahans skinnbyxor. Se istället på träden i skogen. Stadigt förankrade står träden med rötterna i jorden och sträcker sig upp mot det ljus som finns. Tålmodigt andas de och tar sig igenom vad som än kommer – värmen på sommaren, regnet på hösten, kylan på vintern. Tålmodigt väntar de och vet att även denna vår kommer deras knoppar spricka och de allra skiraste blad vecklas ut. Tro mig när jag säger att det kommer en tid för kramar och en tid för dans. Men den tiden är inte nu. Du behöver tåla dig lite till. Stå ut lite till. Du behöver andas och vänta. Likt träden.\” Jag lyssnar och jag nickar. Jag kan tåla mig. Jag kan vänta.