Jag delar en text jag skrev för några år sedan, för alla barns rätt till kärlek och glädje.
Det finns ett land som inte går att hitta på någon karta eller se på någon bild. Ett land som inte har några gränser eller murar. Inte heller några träd eller torg. Det är ett land som finns i vissa människors hjärtan och det enda som krävs för att immigrera dit är en nyckel. En nyckel av sorg. Jag kallar landet för De förlorade barnens land, för det var så jag kände mig när jag bodde där. Förlorad. Utan kärlek. Fylld av sorg. Men jag valde att flytta. Det finns annat i livet.
I detta land bor de barn som drabbats av sina förfäders tillkortakommanden. Som av en eller annan anledning inte fått den kärlek de var värda. Den respekt de förtjänade. Det värde som borde vara synonymt med varje liv. Dessa barn har aldrig känt detta. Eller så har det tagits ifrån dem. För att vuxna människor gjort dem illa, och då oftast de vuxna som upplevde detsamma när de var barn. Som också var förlorade.
I detta land bor de barn som blivit slagna, kränkta, misshandlade, våldtagna, bortstötta. Och de stannar där med sin sorg. Låter tårarna bilda floder genom landet och i dessa floder badar de varje dag och upplever sina minnen om och om igen för att slutligen drunkna i dem. Landet finns i deras hjärtan. Det är i sina hjärtan de bevarar sina mörka minnen. Minnen så stora att de till slut inte går att behålla i hjärtat, utan det mörka rinner vidare ut i kroppen och sinnet och förpestar allt det berör. Som en vulkan där lavan aldrig vill sluta välla.
Om inte tårarnas floder sinar, om inte lavan slutar välla, om minnena inte kan förlåtas trampar de förlorade barnen i samma fotspår som sina förfäder och de väljer att fortsätta med den tusenåriga karman. Om de förlorade barnen väljer sitt liv i sorg blir minnena deras eviga sanning och det vackra i livet går dem förbi.
Men det behöver inte vara så; allt som behövs är att förlåta. Och att våga välja kärleken framför sorgen, skrattet framför gråt. Det finns så mycket vackert att se, som inte går att se i sorgens floder. Och det är det lilla i det vackra som skapar vår lycka. Våra minnen är bara minnen – barns minnen – inte en sanning som är sagd. Som vi måste leva efter. Det är så lätt att tro att det är våra minnen som gör oss till människor. Men det är fel: det är våra handlingar som gör oss till dem vi är. De vi är ämnade att vara. De vi vill vara.
Jag kastade min nyckel till de förlorade barnens land. Jag kastade den så långt bort att jag aldrig kommer att hitta den igen. Den kommer att hittas av något annat barn som tror att det måste bo i de förlorade barnens land. Det barnet kommer jag att söka upp. Och jag ska ta det barnet i handen och leda det till en strand. I sanden ska jag skriva ordet FÖRLORAD, för att sedan sudda ut det andra R:et och ersätta det med ett V. Och jag ska fråga barnet om det vad det betyder – FÖRLOVAD? Det betyder välsignad. Välsignad av Gud. Och jag ska samla alla barnen i landet och berätta att det är dags att gå till ett annat land. Det är dags för barnen att öppna upp sina hjärtan, låta all sorg rinna ut, låta all kärlek välla in. I de förlovade barnens land.
Alla barn är välsignade.