Tacksam

Sommarens sista kväll håller jag i yoga på en kommunal gräsmatta i Svedala, en vacker, öppen plats med mjukt gräs och fågelsång. Jag sitter i en cirkel med starka kvinnor och deras ansikten lyses upp av levande ljuslågor när septembermörkret hastigt omringar oss. Vi sjunger ett mantra på språket gurmukhi, ord om ljus och kärlek, för att fylla oss själva med det allra ljusaste och för att fylla Världen. En tanke slår mig när jag stirrar in i lågorna; hade detta skett i Sverige för några hundra år sedan hade vi aldrig fått sitta så. Vår cirkel hade då splittrats och jag hade bränts på bål. Vår disciplin – yoga – hade setts som främmande och farlig, som så många andra discipliner och traditioner sågs och fortfarande ses som i Världens ändar. Tack, Sverige, för att jag idag får leda dessa människor utan annat än nyfikna blickar utifrån. Tack, Sverige, för din tolerans, ditt mod och din välvilja. Tack, Sverige, för dina ängar, dina skogar, dina hav och din oändliga skönhet. Du har mitt hjärta.