Nu byter jag lokal och flyttar till Klockarejorden!

Efter närmre sex år på Erlandsdalsgården är det dags för mig att byta lokal till Kvartersgård 4 på Klockarejorden i Svedala. Den smått sunkiga kvartersgården har förvandlats till en ljus och fräsch yogasal med vita väggar och mycket hemmakänsla, inslag av natur och värmande ljus. Jag ser framemot att möta dig där!

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Nu byter jag lokal och flyttar till Klockarejorden!

Magiska magar

Gravidyoga – vi bygger upp lugnet och tilltron till den egna kroppen. Lär oss andas för att underlätta förlossningsarbetet, stå stadiga under de intensiva småbarnsåren.

Barnen i deras magar växer för varje vecka; snart möts dem. En stor hand får röra vid en liten – och livet blir sig aldrig likt igen. Jag beskådar, vägleder och känner mig fylld av ära

 

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Magiska magar

Tillräcklig eller inte?

Ibland fylls jag av en känsla av otillräcklighet, och en inre kamp pågår i mitt huvud. Som när Pluto i tecknade filmer står med en djävul och en ängel på vardera axeln. Djävulen viskar något elakt i Plutos öra och ängeln kontrar med något gott. I yogisk filosofi kallas djävulen för det negativa sinnet och ängeln för det positiva. I dessa dagar är det min lilla djävul som har fått tala och den ställer mig frågor som: Gör du tillräckligt för dig själv och världen? Ser du tillräcklig ut? Är du tillräcklig? Eller ska du göra mer, vara mer, se mer ut?

I vanliga fall hade jag vänt mig till ängeln för att höra vad hon har att säga. Ängelns ord brukar alltid få mig att må bra, hennes ord är som balsam för själen. Och jag hör hur hon ropar, starkt och tydligt: ”Det vet du att du är!”. Men då hon tar ett djupt andetag för att kunna fortsätta hålla sitt brandtal ber jag henne vara tyst. Idag vill jag lyssna på den andra.

Så jag vänder mig mot djävulen och hör hennes ord igen. ”Du är inte tillräcklig. Du gör för lite. Dina drömmar kommer aldrig bli sanningar, det tar för lång tid. Du kommer aldrig nå fram. Och har du sett dina lår, börjar de inte bli lite väl dallriga?”.

Jag hör orden, känner stinget i hjärtat, smärtan i magen och söker mig inåt. Djävulen står kvar på ena axeln, ängeln på den andra, medan jag sjunker in i mig själv. Till mitt neutrala sinne. Det som bor i hjärtat och som talar den sanning som ingen annan kan. Jag plockar fram de onda orden. Lägger dem framför mig på ett bord, tittar på dem, observerar dem och försöker se på dem neutralt. Vad vill detta säga?, tänker jag. Vad ska jag lära mig av detta?

Svaren finner jag inne i mitt hjärta. Svaren jag redan vet, men ibland glömmer bort eller börjar ifrågasätta. Jag är tillräcklig. Jag gör mycket. Mina lår är vackra som de är.

En av frågorna bollar hjärtat tillbaka – kommer mina drömmar bli sanningar? ”Det är helt upp till dig”, säger hjärtat.

Det är helt upp till dig.

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Tillräcklig eller inte?

Andrum

Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att de var livet.
(Stig Johansson)

När jag var liten kändes tiden oändlig. Vissa dagar segade sig fram, jag hade tråkigt, inget att göra. Väntan och längtan kunde vara lång: till pappa skulle komma hem från jobbet, till lördagsgodiset, till sommarlovet – ett lov som varade i en eeeeevigheet. De vuxna sade alltid: ”Bara vänta tills du blir vuxen, då går tiden fortare!”. Och jag tänkte, att det är sådant som vuxna bara säger. Deras ord visade sig vara sanna dock, idag går livet i ett helt annat tempo.

Mina barn upplever det också, tempot, som vi alla befinner oss i. De kan utbrista: ”Är det redan fredag igen, det var ju precis måndag!”, och de upplever inte min barndoms väntan och längtan. Det kan bero på att de aldrig har tråkigt – det finns alltid en fotboll, mobil, läsplatta eller dator att lattja med. De upplever aldrig stilla stunder med sig själv, för i deras ensamhet finns det alltid någon ”Youtubeare” som pockar på uppmärksamhet eller någon vän att snapchatta med. Om de inte hade haft en väldigt tjatig mamma som tycker att man bör stanna upp ibland, känna in läget, bara vara, så hade de levt med en mobil i handen varje minut.

Det där med att bara vara är egentligen inte jag. Jag är en person med skallen full av idéer och måsten. Det finns alltid något jag kan göra, en tröja att tvätta, säng att bädda, vän att smsa, bok att läsa – eller ännu hellre – skriva en själv. Att bara vara är något jag har fått lära mig och det är jag väldigt tacksam för, annars hade jag tillhört de utbrändas skara.

Att bara vara betyder total närvaro (och gärna stillhet) i stunden. Att sjunka ner i ett skumbad och vila alldeles stilla. Att klappa katten och verkligen känna in hens kropp i varje rörelse. Att sluta ögonen, sitta i stillhet och låta tankarna komma och gå som små vita moln på en blå himmel. I detta bara vara får du en möjlighet till andrum. Du får en möjlighet att känna in ditt egna andetag, sakta ner det och genom det läka på alla plan. Du får en möjlighet att bara vara du. När, var och hur spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att du hittar det en stund varje dag, stillheten, andrummet. Att bara vara.

Om inte tror jag att det blir som i Stig Johanssons dikt. När vi nått ålderns höst och tittar tillbaka inser vi att de dagar som gått, som vi glömde att uppskatta och leva i, är förbi och kommer aldrig igen.

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Andrum

Tillsammans för fred

Tänk att det kan vara så svårt att göra det vi gjorde livets allra första sekund. Att andas. Jag möter det ofta. Människor som har glömt hur man andas. De kunde det som barn, men när tonåren kom, vuxenlivet trädde in, försvann deras förmåga att andas och de började leva med ett halvt andetag; ett andetag som oftast går genom munnen, halvt ner i bröstkorgen, och lika snabbt ut genom läpparna igen. Andetaget som föder stress och ger ett tillsnörpt sinne. Andetaget som gör att vi slutar tänka kreativt/empatiskt och handlar överilat, egoistiskt och dumt.

Har du någon gång sett ett spädbarn andas? Den där lilla, lilla kroppen. Hela barnet är ett andetag, hela barnet andas, magen höjs och sänks som en gigantisk blåsbälg. Instinktivt vet barnet hur det ska andas för att må som bäst. Genom näsan, fylla lungorna, magen som en bälg, fylls och töms. Det är andetaget som ger energi åt varje cell och bloddroppe, varje tanke och känsla. Som ger livskraft, glädje, energi.  Negativa tankar, tunga känslor och gifter rensas ut. Sinnet lättar. Själen berörs. Allting blir så mycket enklare av detta långa, djupa andetag – och jag är helt säker på att om alla hade andats på detta vis hade vi inte haft några krig.

Så, var med mig i detta. Låt oss tillsammans hitta det långa, djupa andetaget. För ett mer välmående Du och för en mer välmående människoskara. Andas långsamt in genom näsan, låt magen bölja ut och bli stor, låt bröstet lyftas upp och växa. Hela du blir större och starkare. Vackrare. Andas sedan långsamt ut genom näsan, låt bröstet sjunka ner, magen mjukt dras in. Du blir mindre och lättare. Friare. Som en våg som böljar mjukt fram och tillbaka på havsbottnen. Flödar in, flödar ut. Kommer, lämnar. I harmoni och balans.

Tillsammans kan vi göra detta. Tillsammans kan vi andas oss till lugn och fred. Det är inte för sent. The time is now

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Tillsammans för fred

Världen är god!

De senaste veckorna har jag funderat mycket på godhet och ondska; vad det är som leder oss till det ena eller det andra. I samhället och genom media möts jag ofta av negativitet och senast i tisdags valde jag att inte läsa morgontidningen vid frukosten, för det enda jag möter där är skottlossningar och massflykt. Samma kväll nås jag av en historia som handlar om mig, om min kärleksring som jag tappade i sanden för några veckor sedan på Gran Canaria, som jag trodde var förlorad för alltid. Den är hittad och tusentals människor har engagerat sig för att den ska nå sin ägare. Tusentals människor som inte vinner på det själva, utan gör det av ren godhet och omtanke. En sömnlös natt senare inser jag vilket behov vi alla har av att få känna godhet och läsa om historier med goda slut. Och de kloka orden från Samwise Gamgi ringer i mitt huvud, Samwise, Frodos trogne vän i Sagan om ringen:

“It’s like in the great stories, Mr. Frodo. The ones that really mattered. Full of darkness and danger they were. And sometimes you didn’t want to know the end because how could the end be happy? How could the world go back to the way it was when so much bad had happened? But in the end, it’s only a passing thing this shadow, even darkness must pass. A new day will come and when the sun shines it will shine out the clearer. Those were the stories that stayed with you. That meant something, even if you were too small to understand why. But I think, Mr. Frodo, I do understand. I know now. Folk in those stories had lots of chances of turning back, only they didn’t. They kept going, because they were holding on to something. That there´s some good in the world, Mr. Frodo, and it’s worth fighting for.”

Samwise och Frodo förstörde en ring av ondska. Min ring är en ring av kärlek och jag längtar tills jag får bära den igen. Det finns godhet i världen och jag ska verka i dess namn. Så jag bugar mig för Julie Dass och hennes familj, jag bugar mig för allas engagemang. Tack, tack, tack, ni har gett mig hopp och kraft

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Världen är god!

Gran Canaria, en dag i början av januari 2017

Vi sitter i restaurangen, jag och min familj. Utanför svajar palmerna, solen går ner bakom bergen och vi njuter av all inclusive-mat. Vid bordet intill sitter ett äldre par. De är väldigt lika varandra: grånande hår, glasögon, rynkiga kinder och panna. De säger inte så mycket till varandra, reser sig då och då för att med stapplande steg hämta mer mat. Väl sittande vid bordet igen fortsätter de äta och när de slutligen är klara lutar de sig tillbaka och möter varandras blickar. Blickar som strålar, som omsluter hela deras ansikten. De lutar sig fram, fattar varandras händer och stryker varandra mjukt över tydliga ådror och matta vigselringar.

Mina ögon tåras och tankarna vandrar till min mamma. Hon som nu sitter ensam i en liten lägenhet. Cancern kom, tog pappa med sig och lämnade henne kvar. Och jag tänker på alla andra som blivit lämnade ensamma. Som, precis som mamma, tar sig igenom dagar med likgiltighet, som kräker av sorg när den vänder ut och in på deras magar, som kryper på golvet när benen inte bär dem, som vid varje ljud stannar upp och lyssnar, väntar på att nycklarna ska sättas i dörren, trots att de vet att den de väntar på är död. Jag tänker på dem som lever med ensamheten – det värsta som finns när den inte är önskad.

Tankarna går också till mig själv och min kärlek, den som har levt sedan nyår -93; trots att han var så full att han ständigt glömde mitt namn, trots att jag inget visste om fotboll och han inget om Selma Lagerlöf, trots att våra olikheter ibland är fler än likheterna, är vi fortfarande kära. Och här på Gran Canaria är det lätt. Hans hand i min, samtal som blir djupare och djupare, längtan efter att få vara nära växer sig stor. Hemma, i en vardag fylld av jobb, skola och fotboll, är det svårare. Ibland är jag så trött att det jag vill säga till honom aldrig kommer fram; inget allvarligt, oftast en petitess. Men när relationen består av möten i dörren, snabba samtal på telefon, jag somnar i sängen och han i soffan, kan jag glömma bort att uppskatta kärleken. Våra 23 år.

Jag skulle vilja fråga paret vid bordet intill hur de gjorde. Hur har ni lyckats? undrar jag. Hur kan ni fortfarande le mot varandra med strålande ansikten? Trots all vardag och alla svagheter vi visar varandra i en lång relation. Och jag skulle vilja säga: ”Vackra ni, så glad jag är för er kärlek. Fortsätt älska varandra, och älska även för alla de som inte längre kan. Så länge jorden bär er och himlen tillåter”.

Men jag säger inget. Bara låter mina ögon fyllas av sorg och av glädje.

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Gran Canaria, en dag i början av januari 2017

Vad är yoga?

Många tror att yoga är svårt. Något man måste vara akrobat för att kunna utföra. Något som enbart de smala kan göra, de unga, de vackra. Foten bakom nacken, gå ner i brygga eller stå på huvudet i fem minuter. Minst. Och meditation, sitta stilla. Alldeles stilla. Länge, länge. Och man får inte tänka på något. Tomt ska det vara där uppe och lätt att sitta i samma ställning minut efter minut, timme efter timme. Och visst kan yoga vara så – foten bakom nacken – och visst kan meditation vara så – stilla timme efter timme. Men det är inte den yogan och meditationen jag står för.

Inom kundaliniyoga, även kallad hushållsyoga, lägger vi vikten på att hitta andningen. Den andning som finns i dig, som är med dig varje steg du tar, som du oftast varken tänker på eller värdesätter. Som är så given och i mångas fall bortglömd. Den är steg 1. När du hittat den förenklas ofta mycket i livet; sinnet kontrolleras, kroppsvätskor kan flöda friare, livgivande hormoner släppas loss. Och du slipper bita ihop, gå i taket eller spänna dig. Du har ditt andetag som kan ta dig genom dagen på ett värdigt sätt. Din bästa kompis. Ankaret i livet.

Steg 2 är de fysiska övningarna, asanas. De behöver inte göras med precision, de behöver inte göras under press. Utan de görs utifrån din dagsform och utan jämförelse med andra. Med stängda ögon går du in i övningen, med stängda ögon går du igenom övningen, stärker din uthållighet, ökar upp din smidighet, tränar stora och små muskler. Och det är inte svårt – kanske handlar det om att rulla nacken på ett inkännande sätt, kanske handlar det om att rotera loss i höfterna. Du gör det i dig själv, med dig själv, i kraften av de andra runt omkring dig. Långt från gymmets speglar och dunkadunka.

Efter en vila tar du dig an steg 3, meditationen. Och tankarna kommer och tankarna går. ”Jag måste sätta på tvättmaskinen när jag kommer hem”, ”Har jag verkligen handlat hem allt till lördagens fest”, ”Jag borde verkligen säga till min chef vad jag tycker och tänker”. Fram och tillbaka vandrar de – och det är helt okej. Se dem, acceptera dem och släpp iväg dem. Fortsätt meditera, och så en dag sitter du där och lyckas stänga ute de flesta tankarna. Du har tagit dig till ett tillstånd av noll – shuniya – och kan se den du är som du verkligen är. Vacker, sann och fullkomlig.

Nej, yoga är inte svårt. Yoga handlar om att hitta balans i sin vardag, hitta uthålligheten, styrkan, ljuset och kärleken. För mig är yoga nödvändigt. Och jag lovar dig – du kan utföra det lika väl som jag.

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Vad är yoga?

Nu…

För mig har det alltid varit en trygghet att veta – veta vad som har hänt, veta vad som kommer hända, veta vad som förväntas av mig. Med denna vetskap har jag känt kontroll över situationer, över mitt liv. Men på senare år har jag kommit fram till att jag vet ingenting (ibland är det skönt att bli äldre!). Om framtiden vet jag ingenting, och har aldrig vetat. Jag kan tro mig veta, ana vad som ska hända, men vet inget med säkerhet. Om det förflutna vet jag ingenting. Jag har mina upplevelser, mina minnen, men vad är egentligen ett minne? Det jag minns från barndomen minns jag ur ett barns perspektiv; det är ett subjektivt minne och kanske inte alls så sant som jag tror det är. Hur kan jag idag veta att det jag upplevde som barn var sant? Jag menar inte att förringa mina minnen, men inte heller ta dem på så stort allvar.

Det enda jag med säkerhet vet är nu: var jag är, vem jag är med, hur jag mår. Vad som sker om tio minuter vet jag inte. Total lycka, katastrof eller slentrian vardag? Jag vet inte – det enda jag vet är nu. NU. Förflutet och framtid kan innehålla ”hittepå”, faror som aldrig funnits och aldrig kommer finnas. Allt jag har är nu. Allt jag vet är nu. Det som är sant är nu. Om resten vet jag ingenting och behöver heller inte veta. Andas in. Andas ut. Nu.

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Nu…

Önskar dig mycket vila och kärlek!

Publicerat i Blogg | Kommentarer inaktiverade för Önskar dig mycket vila och kärlek!